För några veckor sedan blev jag kontaktad av handbollsmagasinet Stürmerfoul, efter att de hört talas om min coachning av handbollspelare. De ville göra en intervju kring mitt sätt att arbeta. Det blev ett reportage på 11 helsidor, som verkligen går på djupet.
Ta del av hela intervjun i nummer #11, eller genom att kolla in nedanstående text, samt bifogade bilder.
Känns riktigt kul det här.
Yeah.
Med kärlek,
Dennis
Är det verkligen tanken som räknas?
Av: Christoffer Ekmark
Har du stått på ett tågspår någon gång? Uppäten av ångest. Utspottad av självförakt. Urholkad av skuld. Utskiten av livet. Dennis Westerberg svarta stund blev en vändpunkt som gav en ny relation till döden. Men det var ett slumpartat youtubeklipp som blev det verkliga uppvaknandet för den idag personlige coachen från Malmö.
För de flesta idrottare har det under karriären funnits mentala uppförsbackar. Stunder av oro, ångest, maktlöshet och annat. Den psykologiska aspekten inom idrotten är både gigantisk, fascinerande och relativt outforskad.
Den personlige coachen Dennis Westerberg rör sig i gränslandet idrottspsykologi/mental rådgivare.
Livscoach är vad hans klienter kallar honom. I slutändan handlar det hur som helst om samma sak; hur man som människa, företagare eller rentav handbollsspelare kan må bättre genom att bli fri från den ständiga tanketornado som virvlar i våra huvuden.
Men vi tar det från början.
Dennis Westerberg har egentligen en väldigt vag handbollskoppling, även om flera av hans klienter är eller har varit handbollsspelare på hög nivå. Hans karriär är ojämn, spretig, ologisk och hoppingivande – allt på samma gång. Det är en harmonisk 51-åring som sjunker ner i en fåtölj i ett mötesrum i Malmö.
Så har det dock inte alltid varit.
Dennis är uppväxt i Furulund i Kävlinge kommun, utanför Lund. Han är utbildad grundskolelärare, egen- företagare, musiker och lite därtill. I flera år drev han den mytomspunna Landskronakarnevalen, som var evighetslångt ifrån det som idag brukar utgöra själlösa stadsfestivaler med standardlangos, reklamradiostationspop och förutsägbara tivolin. För att summera: CV:t är udda, ologiskt och välfyllt.
Men mitt i allt omväxlande arbete fanns det någonting i själen som tyngde.
– Det enda som var konstant under de åren med olika yrken var att jag mådde väldigt dåligt inombords. Panikattacker, ångest och depressioner avlöste varandra, samtidigt som det parallellt fanns ett ständigt sökande efter sinnesro och välmående.
Sedan 2006 är Dennis föreläsare, författare och personlig coach. Just det året kunde ha blivit hans sista. Nyckelordet är ”kunde” – för uppenbarligen blev det inte så.
Vad hände 2006?
– Jag ställde mig på tågspåret i Påarp. Redo att bli överkörd av ett tåg.
Vad tog dig till den platsen i livet?
– Jag hade en sådan fruktansvärd ångest i min kropp, och hade haft det i flera år.
Ångest är ett många gånger slarvigt använt ord. Försök att beskriva hur den sortens ångest, som får en att vilja sluta leva, kan kännas?
– För mig var det som att det kröp spindlar på insidan av huden. De var aldrig borta.
De flesta kan relatera till fysisk smärta. Beskriv ångest kontra fysisk smärta.
– Ångesten var ett ständigt närvarande krypande i kroppen, som övergick till panikattacker då och då. Det i sin tur gav fysisk smärta. Pulsen rusade. Man fick svårt att andas och starka svettningar. Det kändes genuint som att man skulle dö av de fysiska effekterna ångesten gav, ändå var den fysiska smärtan bara en produkt av själva ångesten.
Vad framkallade din ångest?
– Idag känner jag att jag vet vad det handlade om. Då hade jag en bild av att det var yttre faktorer som spelade in. I vissa sammanhang kunde jag få panik och min förklaringsmodell gick ut på att det kunde ha att göra med min uppväxt, min personlighet eller rentav mina gener. Psykologin, psykiatrin och media förklarar hela tiden att det är komplexa anledningar till varför vi mår som vi mår.
– Idag har jag en helt annan förklaringsmodell, säger Dennis.
Hur menar du då?
– Att det är själva tänkandet som tar oss på villovägar i livet. Det vill säga… Tokiga tankar; om vi inte vet om att det bara är tankar så gör det oss tokiga. Ilskna tankar; om vi inte vet om att det bara är tankar så gör det oss ilskna. Tankar av oro gör oss oroliga. Tankar av ångest gör oss ångestfyllda.
– Jag levde i en värld av tankar i över 30 år utan att veta om att jag tänkte dem. Jag försökte lösa livet genom att tänka mer och jag trasslade in mig i mina egna tankar.
Välkommen till min värld i 43 år…?
– Jo, men det är ju så. Har vi inte särskilt mycket tankar så lever vi mer i nuet. I närvaro. I ro. Varje tanke känns. Har vi oroliga tankar så känns det oroligt. Då kanske man försöker lösa det genom att tänka mer – och till slut hade jag hela sinnet fullt av tankar utan att jag visste om det.
Jag anar svaret, men förklara vad det ledde fram till för din del.
– Jag blev korkad. Såg bara svart. Jag såg inte att folk tyckte om mig och att jag hade ett bra liv. Jag gick från barnasinne till vansinne under många år och förstod inte hur jag kunde må så dåligt när jag ändå hade ett bra liv. Jag var omtyckt, jag syntes, jag var offentlig – och jag orkade inte längre.
Samtidigt låg du i en skilsmässa. Berätta?
– Jag var i en skilsmässa som skulle bli av och vi hade två barn. Det var mitt beslut att begära skilsmässa. För jag hade träffat en annan. Och jag skulle skilja mig från min bästa vän. Ett beslut som kantades av massa ångest – och sekunden efter att jag fattat beslutet så ångrade jag mig.
– Men det var för sent.
– Jag hade hört uttrycket ”marken öppnade sig och jag bara föll” innan – och nu upplevde jag det på riktigt. I det töcknet vandrade jag ut till ett industriområde i Påarp där tågen fick.
Varför tågspåret?
– Jag bodde i just Påarp och valde att göra det enkelt för mig själv. Det är svårt att förklara hur man tänkte i den stunden.
Kom det något tåg?
– Det hann inte göra det. Jag blev räddad av en psykläkare som tog sin privata bil och tog sig till platsen där jag befann mig. Jag hade ringt ett akutnummer som jag hade på en lapp i fickan.
Du hade alltså ett sådant nummer på dig? Hur får man en sådan lapp om ett akutnummer och vad fick dig att ta det på allvar – och spara lappen?
– Den frågan har jag aldrig fått innan…
– När jag jobbade som kommunal tjänsteman så hade vi ett möte med Previa. Det var ett kollektivt rutinmöte som all personal skulle gå på. Det avslutades med att de delade ut de här lapparna och sa ”Mår ni dåligt någon gång – ring det här numret”. Jag vet inte om det var den klassiska självmordslinjen eller vad det var, men jag sparade numret i plånboken.
En annan person jag känner, som också stod på spåret under en brinnande livskris, förklarade att det handlade om att sätta ner foten på botten. Att känna att man inte kunde komma längre ner. Att livet inte var någonting värt, men ändå kunde levas om man valde det.
Känner du igen dig i det?
– Ja. När jag väl var på botten kunde jag inte förlora mer. Och då öppnade sig en ny värld.
Hur resonerade du innan du tog fram den där lappen med telefonnumret?
– Ärligt talat. Jag hade inte tänkt hoppa framför tåget. För min del var det ett rop på hjälp – förstår jag så här efteråt. Där stod jag under ett av mina värsta ögonblick i livet. Samtidigt var jag nykär – i en annan kvinna. Känslorna kokade över helt. Alla människor som brytt sig om mig valde jag att lämna. Min fru. Och mina barn ville inte ha med mig att göra. Min föräldrar undrade vad fan jag höll på med. Jag upplevde att världen vände mig ryggen, bortsett från min då nya tjej – som jag idag är gift med.
Idag har Dennis ett stabilt familjeliv med sin fru och en god relation till sin exfru och sina barn.
– Men då upplevde jag en fruktansvärd skuld. Min tidigare fru var min bästa vän som jag älskade. Vi hade varit ett par i 17 år.
Tillbaka till spåret i Påarp.
Det var tyst och öde.
Dennis tog fram sin mobiltelefon och granskade lappen i plånboken. Han läste: ”Mår du dåligt? Ring hit”. Så han ringde och möttes av… en upptagetton.
– Jag har en svart humor och mitt i den stunden fick jag en klarare syn på allt. Jag kunde skratta åt att det var upptaget på en slags självmordslinje. Gissningsvis hade jag bara ringt fel nummer. Så jag provade igen, och fick prata med en helt underbar kvinna. Hon försökte lugna mig och jag minns inte så mycket från själva samtalet, men ett tag vet jag att jag skrek ”Du får inte lägga på! Du får inte lägga på”.
Dennis har inte svårt att berätta om aktuell upple- velse. Han har gjort det massor av gånger i olika roller. Men nu sker det i en intervjuposition och kanske är det därför hans röst för första gången stockar sig.
Han pausar kort. Samlar sig snabbt.
Hans tankar påverkar uppenbarligen starkt hur dåligt han mår just för stunden, vilket egentligen är hela hans poäng. Planen var dock inte att visa det personligen i fysisk form.
Hur som helst. Kvinnan i andra sidan av telefonlinjen hade kopplat in en läkare från Helsingborgs Psykakut som begav sig till spårområdet i Påarp.
– Han i sin tur var inte världens mest empatiska människa. Men han tog mig därifrån och körde hem mig. Sedan var det momentet över.
Vad hände sedan?
– Från den punkten och framåt handlade allt om personligt välmående för mig. Jag gick i psykoterapi i åtta månader, vilket visade sig vara dåligt för mig. Vi satt i samtal en gång i veckan och pratade om alla bekymmer som någonsin varit – vilket fick mig att må ännu sämre.
Hur påverkade det din ångest?
– Den blev ännu värre. Efter åtta månader var jag som urlakad blöt filt och mådde sämre än när jag var på väg till spåret.
Vad tänker du kring det idag?
– Att jag har en poäng i det jag pysslar med idag, nämligen att vi har glömt bort vissa saker i psykologin. Nämligen tankens roll. Vi har försvårat förklaringsmodellen.
– Efter psykoterapin gick jag två år i KBT (kognitiv beteendeterapi) eftersom jag fick höra att jag inte borde gå och prata om allt elände. Tänker man positivt blir världen positiv och tänker man negativt blir världen negativ.
Idrottspsykologins grund?
– Ja, men jag har ett annat spår. Jag påmindes hela tiden om hur tankarna påverkade hur jag mådde rent fysiskt. Tänkte jag negativa tankar om vädret mådde jag sämre. Tänkte jag positiva tankar mådde jag bättre. Jag kunde se tankens roll.
– Parallellt med det läste jag grunden till mental träning. Jag läste mängder av böcker i ämnet och om personlig utveckling.
Vad lärde du dig?
– Det fanns många idéer i de olika böckerna. En idé var att om vi bara får någorlunda ordning på livspusslet så kan vi må bra inombords. Men i samma böcker och i samma sammanhang menade man att om man bara tänker rätt så blir det bättre. I samma bok kunde jag också läsa att anledningen till att man tänker på ett visst sätt beror på ens personlighet och bakgrund…
Ah, den klassiska helgarderingsfilosofin? Vad drog du för slutsats av det?
– Ytterst kunde jag se ett samband mellan vad jag tänker och vad jag upplever. Det var som en kil i min syn på livet. Sedan var frågan om man skulle hindra tankar, mota bort tankar, försköna tankar eller bara acceptera tankar.
– Det jag gör idag handlar istället om att försöka få folk att förstå vad tankar är. För när folk verkligen verkligen förstår vad tankar är, det vill säga ingenting, så behövs de inte hindras, motas bort, förskönas eller accepteras. Tankar är bara tankar.
Det låter ju enkelt – men utveckla?
– Ta framtiden som exempel. Den finns rent fysiskt inte – och det förflutna är över. Alla upplevelser vi har av framtiden är en dröm. En tanke. Det finns bara nuet. Alla upplevelser kring det förflutna är en dröm. En tanke. Det är inte det förflutna vi upplever när vi tänker på det; det är bara vårat eget tänkande i nuet.
– Jag vill skilja mig i allt jag gör mot allt jag lärde mig kring KBT. Jag ser nämligen en fara i att försöka styra hur människor ska tänka eller inte tänka. Då antyder vi att en tanke är någonting annat än en tanke.
Hittade du den här livsfilosofin själv?
– Nej. 2009 hittade jag i mitt desperata sökande ett videoklipp på internet, på youtube. Där sa en man en mening som helt förändrade mitt liv. ”The past doesn’t exist. It’s just a thought in the present moment.” Jag hörde vad han sa bakom orden. Det bästa med det förflutna var att det var över. Det finns inte. Det är bara en tanke.
– Det var som att sticka hål på en stor ångestbubbla. Dra åt helvete! Mitt förflutna kunde ju aldrig skada mig. Det kunde inte jaga mig. DÅ, i det ögonblicket, var det som att de här spindlarna bara försvann .
– Samtidigt insåg jag en annan sak. Nämligen att framtiden inte finns – utan bara är en tanke. Allt som återstod var nuet. Och det går aldrig att lämna nuet.
Dennis beskriver det som en gigantisk insikt.
– Jag insåg att vad jag än tänker nu om nuet, så är det också en tanke. Då skingrades mina tankar. Inte till en tomhet, utan till ett flow. När sinnet inte är kontaminerat av tankar är det inte tomt. Det är fyllt med självförtroende, mod, nyfikenhet, psykisk hälsa, ro – och allt vi redan är.
Hur mottagliga är de idrottare du coachar för det resonemanget?
– Humor är ett viktigt redskap. När folk förstår att en tanke bara är en tanke behöver de inte längre luta sig mot vidskeplighet; som att ta på sig ena strumpan före den andra för att känna sig trygg eller ha på sig en viss tröja för att känna självförtroende. För idrottare är det en stor grej att inse att självförtroende är konstant. Det behöver inte byggas upp. Det enda som står i vägen är tankar.
Många idrottares självförtroende är garanterat kopplat till resultat?
– Sant, men oftast säger de inte det till mig. De har vanligtvis ett förtroende för mig efter att ha stött på mig på en pod eller en föreläsning. Men om de säger så utmanar jag deras resonemang. Om omständigheterna är desamma kan ändå självförtroendet variera, vilket är humor för mig. För varje gång jag ser på TV när ett lag har vunnit och en spelare får frågan: ”Hur ska ni ta med er det goda självförtroendet efter dagens seger?” – då lyssnar jag! Stoppar de det i fickan? Det är aldrig någon som ställer frågan ”Hur ska ni ta med er det dåliga självförtroendet efter dagens förlust?”. Helt plötsligt är det bara någonting man kan skaka av sig.
– Humorn i detta är att det goda självförtroendet inte kan lämna en person. Det enda som står vägen är – tankar. Det spännande är att om vi avslöjar en tanke för vad den är – så skingras tankarna.
Funkar det verkligen på idrottare?
– Vi har en UFC-fighter i Sverige, Pannie Kianzad – en av landets främsta MMA-fighters. Jag känner henne personligen och i en pod vi spelade in tillsammans frågade jag om hon inte var rädd innan en match. Hon svarade: ”Jag skulle ljuga om jag sa om jag inte var rädd. Men rädsla är bara tankar”.
Vad sa du då?
– Inte så mycket. Jag hade redan skrivit en bok på exakt det ämnet för flera år sedan. Det intressanta var att Pannie inte lutade sig mot en utstuderad modell, utan mot det som var sant. Tankar kommer och går och när de skingras finns det närvaro.
Att skingra tankar var inte naturligt för dig under många år. Hur lyckas man med det?
– Frågan är farlig, för den antyder att det finns en teknik eller en metod. Jag skiljer mig från alla andra på den här marknaden, för många ställer frågan: ”Hur ska jag göra”. Det finns något man kan kalla för åtgärdsparadigmet. Jag använder hellre något som jag kallar insiktsparadigmet.
– Om man har ett problem som känns obehagligt kan man känna oro. Men om man vet om att oron inte kommer från själva problemet, utan tankarna om problemet, då förändras allt.
– Om man har ett problem och tror att det är problemet som gör att man mår dåligt. Då kommer man per automatik att tänka mer på problemet. Då känner man det mer – och problemet växer.
Dennis är van att upprepa sin poäng, som närmast är ett mantra. Nämligen:
– Man ska förstå vad en tanke är. Ett annat exempel är min svartsjuka från förr i tiden. Jag trodde att svartsjukan berodde på min frus agerande. Men det var ju bara mina egna tankar som gjorde mig svartsjuk.
Är det så enkelt för dig i din coachning? Att plocka fram logik och servera den på ett fat?
– Logiken hjälper inte. Insikten hjälper.
Det finns elitidrottare som aldrig riktigt återhämtar sig efter en tuff finalförlust – för att de så ofta tänker på den?
– Återigen handlar det om insikt i vad dåtiden egentligen är. Blott en tanke. Kan du ta dig tillbaka till dåtiden? Nej. I två års tid har jag coachat en kvinna som varit med om helt fruktansvärt hemska saker; hon blev inlåst flera års tid av sin man – som under tiden sålde henne till andra män.
– Efter en halvtimmes coachning slogs hon av in- sikten att det förflutna var över. Att det förflutna aldrig kunde skada henne. Bara tankarna på det förflutna. Det handlar inte om logik. Bara insikt.
Vad säger dina klienter då?
– När folk väl har fattat det här är det många som säger: ”Tänk om jag insett det här tidigare”. De som inte har fattar säger: ”Så enkelt kan det inte vara”. Men så enkelt är det. Allt kommer från nuet! En tanke projiceras till en syn som gör att vi kan se, höra, dofta, smaka eller känna det förflutna. Men det är bara en tanke på det förflutna som gör det möjligt. Så varför kan det vara så kraftfullt? Jo, för att om vi väl inser att det bara är en tanke – så är det över.
Du nämnde insikts- kontra åtgårdsparadigmen tidigare…?
– Låt oss säga att en person kommer till insikten att det förflutna är över. Det finns inte. Att det aldrig kan skada eller jaga en. Där är det över när insikten kommer.
Krävs det inte att man är extremt ödmjuk inför… tja själva livet – om man ska reducera ner en tankes värde till ingenting? Lite större egon torde ha problem på den punkten?
– Min erfarenhet är att det är tvärtom. Den som har mest att vinna på att inse att allt bara är en tanke är oftast personer som varit med om hemska saker. Människor som varit med i krig. Människor som blivit våldtagna och misshandlade. Den typen av människor som jag träffar mest. Sedan är resonemanget väldigt hoppfullt även för idrottare.
– Närvaro i nuet är nämligen någonting som idrottare försöker nå. Problemet för många är att de i tanken har tidigare prestationer, tidigare skott, tidigare händelser. Saken är den att den tanken aldrig kan påverka nästa ingripande. Om man verkligen inser att man aldrig kan lämna nuet, då kommer man till insikten att man redan är där man vill vara. I zonen. I flowet. I nuet. I välmåendet.
Du coachar människor som har haft svarta hål i livet, hur mycket coachar du med dig själv som utgångspunkt?
– Inte så mycket. Jag pratar väldigt lite eller ingenting alls om tidigare händelser med mina klienter. Jag pratar heller inte om innehållet i tanken; utan jag kan be folk lägga märke till nuet på andra sätt.
Hur då?
– Vilken stund är det?
Just nu?
– Precis. Och inte för att jag sa det, utan för att du sa det själv. Min uppföljningsfråga då blir: ”Försök att hitta en startpunkt eller slutpunkt för just nu?”. Då kan man inse att det bara finns ett nu. Det enda vi upplever som är äkta är just nu.
– Upplevelserna av livet kommer och går. Människor kommer och går. Känslor kommer och går. Men stunden är alltid densamma.
I mina tankar har det som varit ofta kunnat sorteras bort, även om det krävdes en del för att nå den punk- ten. Mitt problem är att det hela tiden kommer upp tankar om framtiden. Inte nödvändigtvis kryddade med oro, men ändå?
– Kan du uppleva nästa julafton nu? Nästa påsk? Nästa möte? Nej! Så hur mycket av framtiden finns just nu. Noll procent.
Ja… Jo… Men…
– Det är inte framtiden som gör dig orolig. Det är dina tankar om den.
Men återigen. Personligen, och garanterat för många idrottare, så är målbilder, visioner och framtids- drömmar en viktig ingrediens för motivation, humör och inställning?
– Naturligtvis. Men försök att låta bli att tänka för en sekund. Då finns bara nuet. Då kan jag utmana främst idrottare med uppmaningen: ”Ta dig ifrån nuet. App app app – tankar räknas inte!” Vad blir kvar då? Nuet.
– Min nästa fråga blir: ”Hur mår du nu? Inte nyss. Inte om en stund. Hur mår du NU?” Alla säger då avslappnat, bra… Då utmanar jag dem igen. ”Försök att må skitdåligt nu. App app app – tankar räknas inte!”
Jag förstår din poäng.
– Min insikt var: ”Men dra åt helvete – det är alltid just nu.” Det var en omedelbar insikt som inte behöv- de någon övning. Det var en central sanning i livet. Välmåendet fanns där, men jag hade tänkt bort det.
Jag killgissar nu, men är inte meditation för många ett liknande redskap för att snudda vid den insikten?
– Min syn på meditation är att det man försöker uppnå med det; det vill säga balans, närvaro, ro och kärlek – det är redan på plats. Man behöver egentligen ingen teknik för att nå dit. Man är redan där. Det meditativa tillståndet är medfött. Självförtroendet finns där från födseln, se på barnen innan de börjar tänka. De vet inte vad dåligt självförtroende är. Avslöjar vi tanken som princip, inte genom en övning, utan som en insikt som varar över tid kommer tankarna att skingras och då återstår det meditativa tillstånd man försöker uppnå genom meditation.
För vissa människor fungerar meditation för att nå samma tillstånd, om än tillfälligt?
– Jag vill verkligen inte döma ut mindfulness eller meditation eller någonting annat! Mitt budskap ska bara inte förknippas med just det.
– Vill man ha metoder eller tekniker så ska man inte komma till mig. Hela mitt upplägg är att peka ut någonting som redan finns. Det finns en fara i att lägga självförtroende och välmående på en plats som inte finns. Lägger man det i tidigare resultat så gör man sig beroende av tidigare resultat för att känna välmående.
Du har jobbat en hel del med handbollsspelare?
– Många. Framför allt tjejer.
Ser du ett mönster bland vissa grupper, exempelvis handbollstjejer?
– Ja. Det flesta som kommit till mig har inte kommit för att påverka resultaten. De har kommit för att de haft ångest, och att de har hanterat sin ångest genom väldigt mycket träning eller genom att kontrollera sin kost – det som många kanske skulle kalla ätstörningar. De har insett att det osunda förhållandet till mat förstör deras karriärer.
– De män jag arbetat med inom handboll har i mycket större utsträckning haft sina resultat i fokus.
– Men mitt sätt att jobba med de båda grupperna är detsamma. Nämligen att ta fram allt som finns i nuet och när den insikten väl är på plats, då har de flesta en tendens att spela bättra, vara en bättre förälder eller företagare eller vad det nu kan handla om.
– Inom fotbollen, eller idrotten generellt, brukar man prata om att de bästa är de som inte inte tänker – utan bara gör.
Vad tänker handbollsspelare på. Vad har de för tankar som stör?
”När sinnet är klart är vi den bästa versionen av oss själva. Här och nu är alltid bättre än där och då.”
– Du anar inte vad folk tänker… Jag är som coach dock ointresserad av vad de tänker. För om man förstår att en tanke inte är någonting, så spelar det ingen roll vad den består av.
Låt mig omformulera. Vad för slags tankar bromsar handbollsspelares välmående och förmåga att leva i nuet? Är det framtidsmål, är det ett en tidigare missad straff?
– Innehållet spelar ingen roll.
Det kanske finns de som har för mycket positiva tankar – som inte kan fokusera på grund av att de är övertygade. Jag har haft ett par yttermittfältare i mina fotbollslag med ADHD som alltid tränade bättre än han spelade, för innan en match blev han hyperaktiv. Känner du igen det?
– Absolut. Jag har klienter som har ”för mycket” positiva tankar som gör att de inte kan leva i nuet. Det är inte ro eller balans. Men de flesta kommer till mig på grund av oro av en massa anledningar. Men oavsett vilka slags tankar som stör en så är den vanligaste frågan: hur tar man sig från en plats med en massa tankar till en tom klarhet?
Genom insikt – inte övningar?
– Åh. Du lyssnar!
– Vi testar igen. Försök att se en tomte framför dig. Kan du se honom?
Öh, ja…?
– Bra. Men är det tomten du ser, eller är det en tanke på en tomte du ser?
Okok…
– Vilket material är tomten gjord av? Kan vi vara överens om att den inte är gjord av någonting.
Mmm…
– Jag säger det igen. Inser vi att tomten inte är gjord av någonting. Att det bara är en tanke som per definition är – ingenting. Då skingrar sig tankarna av sig självt.
Men skingras verkligen tankarna så enkelt? Det kan inte fungera så? Hur fungerade det för dig?
– För mig förändrades livet i ett ögonblick. Med den insikten fungerade jag helt annorlunda. Tankarna skingrades. Det är sant! Och mina klienter upplever samma sak.
Jag, eller någon annan, kanske väljer att korka upp en flaska för att skingra tankarna och nå mentalt välmående. Om än för en stund. Det må vara ett flyktbeteende, men det fungerar. Har du gjort samma sak?
– Innan jag kom till min insikt så fanns det en tid då jag drack väldigt mycket ja. Men sedan 1998 är jag nykter, säger Dennis och poängterar:
– Insikten är ingen kunskap man kan glömma. Det är en förståelse som man kan fatta – eller inte fatta. Hela min coachning handlar om att fatta – och att det som är kvar när tankarna skingras; det är livet.
Inom idrotten lär vi oss tidigt att jobba med målbilder Att se någonting framför oss. En pokal. Ett resultat. Kan det vara hämmande?
– Kanske. För idrottare finns den en extremt hög tröskel att hitta och acceptera nuet. För exempelvis musiker är det precis tvärt om, de måste leva i sekunden och spela intuitivt med instinkt.
Det är ganska stor roll att spela vänstersexa och handla utifrån givna satta spel och tekniker jämfört med en jazzmusiker….?
– Mitt sätt att se på det är att oavsett vad du gör i livet; ett klart sinne spelar alltid skjortan av ett grumligt. Inte minst för handbollsspelare som tar många snabba beslut. När sinnet är klart är vi den bästa versionen av oss själva. Här och nu är alltid bättre än där och då.
Ok. Så du jobbar inte med övningar och metoder. Men om du avslutningsvis får ge ett råd i anslutning till allt vi pratat om?
– Show up. Be your self. See what happens. ■
