Det börjar som något fint.
Du är pålitlig. Analytisk. Driftig. Stark.
Och det fungerar. Du får ansvar. Förtroende. Tillit.
Snart är det självklart att det är du som håller ihop allt.
Du som alltid har svar.
Du som löser det, ställer upp, biter ihop.
Men långsamt förskjuts något.
Styrkan som gav dig frihet
har blivit något du måste bevisa, varje dag.
Du får inte vara trött.
Inte tveka.
Inte säga nej.
För då… vem är du då?
När styrkan blir ett krav – inte ett val – då har den slutat vara en tillgång.
Då har den blivit en kostym du inte längre får kliva ur.
Så hur vet man att det gått för långt?
När du presterar för att slippa skuld.
När du bär allt, men ingen ser att du bär.
När du håller ihop, för att ingen annan gör det.
Och du tänker: ”Det är bara sån jag är.”
Men kanske är det inte du.
Kanske är det bara en roll du blivit bra på att spela.
Styrkan är inget problem.
Men när du aldrig får släppa den, då är det inte längre du som bär den.
Det är den som bär dig.
Med kärlek,
Dennis
