Vi hyllar ofta självständigheten.
Att klara sig själv.
Att inte behöva någon.
Att stå fri från krav och förväntningar.
Men är det verkligen ett tecken på styrka att aldrig luta sig mot någon annan?
Beroende har fått en skev klang.
Som om det alltid handlar om svaghet, osäkerhet eller brist.
Men barnet som söker sin förälders blick… är det svagt, eller bara mänskligt?
Vi formas i kontakt.
Vi utvecklas i samspel.
Vi växer genom närhet och tillit.
Att vara självständig är inte att stå ensam.
Det är att våga stå för sig själv, utan att stänga andra ute.
Att öppna sig för andra, att låta sig påverkas, att stå kvar i relation, det är inget tecken på brist.
Det är ett tecken på mognad.
Och kanske är det först när vi slutar se beroende som ett hot, som vi förstår vad verklig självständighet innebär.
Med kärlek,
Dennis
