Vi talar ofta om vikten av debatt.
Men alltför ofta står den i vägen.
I vägen för samarbete, tillit och gemensam riktning.
Debatt är inte skapad för att bygga något tillsammans.
Den är till för att särskilja, inte förena.
För att dra upp gränser, inte bygga broar.
Att synliggöra motsättningar kan såklart ha ett värde.
Men när vi vill lösa något ihop, då är debatten ett hinder.
Den belönar den som tar plats, inte den som ger den.
Den kräver fasta positioner, också när läget kräver rörlighet.
I politiken märks det tydligt.
Man pratar för att övertyga, inte för att förstå.
För att vinna poäng, inte för att bidra.
Och det hörs. I tonen.
Det syns, i besluten som aldrig riktigt landar.
Det känns, i kompromisser utan riktning.
Men det är inte bara i politiken problemet finns.
Samma mönster letar sig in på arbetsplatser, i skolan, i vardagens samtal.
Vi lyssnar inte för att förstå, utan för att [för-]svara.
Och förlorar något avgörande på vägen: viljan att bygga något bättre tillsammans.
Om syftet är samarbete, då duger inte vinnande argument.
Då behövs något annat.
Uppriktiga frågor.
Ärlig nyfikenhet.
Modet att släppa taget om att ha rätt.
För det som ska hålla, måste formas gemensamt.
Ju.
Med kärlek,
Dennis