Jag mindes den som något alldeles särskilt.
Den där låten jag skrev en stilla sommarkväll, när allt verkade stämma och tonerna föll på plats av sig själva.
När jag nyligen hittade inspelningen, tryckte jag på play med höga förväntningar.
Men det jag hörde var något helt annat.
Det som en gång känts levande och sant lät nu stelt, ofärdigt – nästan tomt.
Minnet är en skicklig berättare, men en dålig arkivarie.
Det förskönar, suddar ut och fyller i där något saknas.
Vi minns inte hur det var, utan hur det kändes.
Och kanske är det just så det ska vara.
För det vi tror oss ha förlorat, visar sig sällan vara oersättligt.
Det är oftare det vi ännu inte skapat som verkligen väntar på oss.
Med kärlek,
Dennis