Varför dyker vissa upp i joggingspåret redan i gryningen, trots att varken plats eller tid är en bristvara?
Det handlar inte om att få en bättre bana.
Spåret ligger öde.
Ingen trängsel.
Ingen kamp om utrymme (ändå skyndar de iväg innan skosnörena är ordentligt knutna).
De säger att de springer för att må bra.
Men det är inte själva löpningen de längtar efter.
Det är känslan efteråt.
Lättnaden.
Stoltheten.
Och möjligheten att slippa tankar av oro för en stund.
Den diskreta känslan av att vara i fas med sig själva.
Och för många kommer den känslan redan innan första steget.
De vill komma igång snabbt, få det ur världen, stilla oron över att inte leva upp till sin egen bild av sig själva.
Kanske fungerar dina kunder på samma sätt?
Att deras snabba beslut och tidiga initiativ egentligen är försök att stilla en inre oro, inte bara att köpa det du erbjuder.
Eller?
Med kärlek,
Dennis