Jag såg en tonårstjej öppna sin första vinylskiva häromdagen. Inte som en prydnadssak, utan för att lyssna.
Det var den mest stillsamma musikupplevelsen i hela hennes liv. Hon skalade av plasten, vek upp omslaget, läste texterna, torkade skivan med handen och sänkte nålen i spåret. Leendet därefter var hennes största musikögonblick hittills.
Första gånger i musikvärlden har alltid varit laddade. Första egna stereon. Första konserten. Första gången en låt på radion kändes som om den var skriven bara för en själv. Det är lätt att jaga den känslan, att hela tiden leta efter nästa topp.
Samtidigt lever vi med en rad ”aldrig”.
Jag kommer aldrig att köpa en cd vid kassorna i mataffären igen. Jag kommer aldrig att vandra en hel eftermiddag mellan skivbackar utan en liten stickande känsla av att jag samtidigt har ett oändligt musikbibliotek i fickan. Och den där erfarenheten av att spara veckopeng till ett enda album, spela sönder det och kunna varje andetag, den kommer nog aldrig tillbaka i samma form.
Streaming har gjort med musiken vad ett nytt klimat gör med en hel planet. Det förändrar allt det nuddar.
Vi får nya första gång hela tiden. Första låten som når en miljard spelningar på rekordtid. Första artisten som slår igenom via en sjutton sekunder lång videosnutt. Första turnén som planeras mer efter data än efter kartbok.
Och vi får allt fler ”aldrig”.
Det kommer troligen aldrig mer ett album som samlar nästan en hel generation samma kväll det släpps. Känslan av att ett helt land sitter vid samma radio eller köar utanför samma butik har redan flyttat in i historien. Det lär knappast finnas ett skivbolag som stillsamt bygger en karriär på tre långsamt växande album innan något händer. Och jobbet som den där kunniga inköparen i skivaffären på hörnet, med koll på allt nytt, är med stor sannolikhet borta för gott.
Kulturella skiften fungerar så. De skapar nytt, river ner, och rör sig åt ett håll.
Det är som att se någon logga in på en stor streamingtjänst för första gången. Först försöker hen återskapa det gamla: letar efter samma skivhylla, samma ordning, samma trygghet. Försöker bromsa flödet med små listor, göra det överskådligt, hålla igen.
Sedan, om nyfikenheten får vinna över saknaden, händer något. Hen börjar använda verktygen i stället för att kämpa mot dem. Delar spellistor med vänner, gräver bakåt i katalogerna, hittar livelåtar som aldrig kom ut på skiva. Och plötsligt liknar det en annan sorts skivaffär, en som aldrig stänger för kvällen.
Revolutionen gör både förlusterna och möjligheterna påtagliga. Frågan är inte om vi får välja utvecklingen. Frågan är om vi vågar sörja våra aldrig och samtidigt säga ja till en ny sorts första gång.
Med kärlek,
Dennis