Applåder kan befria oss från en hel del tvekan. De ger energi, tempo och en känsla av att vara på rätt väg. När rummet fylls av leenden och uppskattning blir det enklare att fortsätta som tidigare.
”Publiken gillade det ju.”
”Det gick hem, det är väl bevis nog.”
Framför allt kan applåder ge en yttre kompass. Ett sätt att orientera sig utan att ständigt behöva lyssna till det stillsammare, mer obekväma, inre omdömet. Antalet likes, skratten vid rätt tillfälle, försäljningssiffrorna, allt detta blir små lampor som blinkar: ”Fortsätt så.”
Men det finns en sak applåderna inte kan göra. De kan inte tala om för dig om det du gör är värt att stå för.
När du en dag ser tillbaka på det du gjort, och när andra försöker förstå vem du egentligen var, kommer de inte att nöja sig med att du var omtyckt. Det som kommer väga tyngst är vad du gjorde när applåderna drog åt ett håll och ditt omdöme åt ett annat. När det hade varit enklast att bara ge publiken mer av samma sak.
Vi minns dem som vågade byta repertoar när alla ville höra samma nummer en gång till. Som tackade nej till enkla poänger när de insåg att priset skulle bli högt, senare. Som valde ett ärligare språk när omgivningen belönade det slätstrukna.
Och vi minns också dem som lät applåderna bestämma. Som slipade bort kanter tills inget skav fanns kvar. Som en gång hade något viktigt att säga, men lät reaktionerna forma budskapet tills bara en ofarlig spegel av publiken blev kvar.
Vi får allt det goda applåderna ger. Mod att kliva fram. Tecken på att vi når ut. En känsla av gemenskap i rummet. Men priset är detsamma som alltid. Vi måste ändå ta ansvar för vad vi ställer oss bakom. Vi behöver fortfarande fråga oss: ”Är det här sant för mig, även om ingen skulle jubla?”
Alternativet är att långsamt lämna ifrån oss vårt eget omdöme. Att låta publiken styra människan i stället för tvärtom. Och till sist acceptera att vi slutat vara den som faktiskt väljer vad som ska sägas, och bara blivit den som levererar det som applåderas.
Med kärlek,
Dennis