En gång var köandet en självklar del av vardagen.
Man ställde sig sist, väntade på sin tur och godtog att tiden fick ha sin gång.
Sedan kom bokningssystemen.
Plötsligt gick det att försäkra sig om en plats, ett bord, ett möte.
Väntan blev något man kunde kringgå.
Därefter följde prioriteringar, snabbspår, medlemskap och förtur.
Väntan försvann inte.
Den fick struktur.
Nästan omärkligt började vi värdera tid olika.
Vissa minuter blev mer värdefulla än andra.
Vissa människor förväntades slippa vänta, andra inte.
Det som tidigare var gemensamt blev personligt.
Tålamod gick från dygd till belastning.
– Varför stå kvar och vänta när det finns en väg som går förbi?
Detta handlar inte i första hand om tempo eller bekvämlighet.
Det handlar om vilken sorts ordning vi uppfattar att vi lever i, och vilka anspråk vi menar oss kunna göra.
Det finns ingen handbok för hur man lever i en värld där väntan mister sitt värde.
Det måste vi förstå medan vi befinner oss i den.
Med kärlek,
Dennis