Glädje är inte en produkt av de rätta omständigheterna.
Inte heller ett resultat av att umgås med rätt människor.
Faktiskt inte alls som en konsekvens av att ha en positiv läggning.
Inte ens som en naturligt följd av en kärleksfull uppfostran.
Nope. Inte alls.
Tack och lov.
Då vore ju glädje förehållet vissa människor.
Endast somliga skulle få vara glada alltså: – De med angenäma levnadsvillkor, som befinner sig i en välkomnande miljö, med snälla och trevliga människor runtomkring, samt med en gynnsam läggning och med snälla och kloka föräldrar.
Glädje är inte heller beroende av glada och glädjefulla tankar.
Och tur är väl det.
I så fall skulle glädjen vara kortvarig och flyktig.
Som tanken – övergående. På väg, och på väg bort.
Nej, glädje… och lycka, självförtroende, mod, trygghet, samhörighet, kärlek, sinnesfrid… är varken beroende av sådant runtomkring, eller av det som pågår i skallen.
Glädje är det vi föds med.
Ursprunget, fabriksinställningen.
Och är alltid närvarande, helt utan anledning.
Om tankar inte räknas alltså.
För då är den snart puts väck. Glädjen, alltså. Om tankar räknas, vill säga.
Då döljs glädjen snart av ett intrasslat tänkande.
Om tänkaren glömmer bort att det som tänks bara är tankar.
Men… så kommer jag… och säger att tankar inte räknas, just eftersom de bara är det de är – tankar, illusioner, hägringar, fantasier, fluff – ingenting.
Och… om de är just detta ingenting, ja… då räknas de helt enkelt inte.
Och då återstår det som är… bortom illusionen: – Glädje.
Helt utan anledning.
Villkorslös glädje.
Som ett faktum.
Glädje.
Bara det.
Glädje.
//Dennis Westerberg