Att hitta en föreläsare som talar om arbetsglädje är enkelt.
Det går säkert 13 stycken på dussinet.
Anekdoter om besvärliga medarbetare, berättelser om grälsjukna energitjuvar, och beskrivningar av människor som vägrar lämna den så kallade trygghetszonen.
Vi har hört dem förut. Stories hämtade från verkligheten, levererade med intensitet och vältalighet.
Och… så har vi deltagit i allehanda workshops:
- fördelen med att tänka positivt
- vikten av att bjuda på ett leende redan på morgonen
- betydelsen av att visa uppskattning
- vinsten i att se varandra i ögonen
- nyttan med att tala med jag-budskap
Och vi har skrattat igenkännande, och fått med oss ett antal nya tips på att skapa en bättre arbetsmiljö.
Och jag var också en sådan förut – en föreläsare som pratade om rätt mental inställning och skillnaden mellan att se glaset som halvtomt eller halvfullt.
En snubbe som gav råd.
En kille som levererade välgenomtänkta att göra-listor.
Men… jag tröttnade.
På mig själv framför allt.
På att leverera förnumstigheter som egentligen betydde noll – även om dessa förnumstigheter kläddes i berättelser som verkligen uppskattades. Som hade poänger, och drog ner skratt.
Men… jag fick nog.
Och slutade.
Idag gör jag ingenting sådant.
Jag bara föreläser … om att tankar ingenting annat är än just bara tankar.
That´s it.
Det är vad jag gör, föreläser om tankar.
Och folk blir glada – arbetsglada.
Minsann.
Bortom tanken är sinnet alltid glatt nämligen.
Även på jobbet.
Och det räcker.
Dessutom är jag lite busig… och kaxig… och utmanande. Det ska erkännas.
Och lite kul, emellanåt.
Men… utan att ge råd eller bjuda på tips, trix, tekniker eller metoder.
Det överlämnar jag till de 13 som ingår i ett överfyllt dussin.
– Oatly är inte mjölk. Oatly är havre. Jag är som Oatly… ett alternativ.
Ingenting annat. Just bara ett alternativ.
Som kan väljas eller väljas bort.
Som sår ett frö emellertid… som får växa… även efter föreläsningen.
Särskilt då.
Efteråt… i form av arbetsglädje.
– Gör det du älskar och älska det du gör.
Det gör jag.
Vi ses i vår.
Ju.
//Dennis Westerberg