Många människor lever livet på ett sätt, som om livet bestod av en uppsjö av spel med möjlighet att positionera sig i, antingen som vinnare eller förlorare, eller med en placering på en skala däremellan.
Det gäller alla typer av aktiviteter som skolan, fritiden eller arbetslivet presenterar.
- Vem är längst, snabbast och snyggast?
- Vem får flest guldstjärnor, störst glass och högst betyg?
- Vem väljs till Lucia, blir elevrådsordförande och får spela huvudrollen i skolpjäsen?
- Vem tjänar mest pengar, har högst position och får jobbet som vd?
- Vem blir uttagen i laget, spelar i högsta divisionen och vinner serien?
Såklart går man då ut som segrare emellanåt, men oftast får man betrakta sig som besegrad. I alla fall om man räknar in alla typer av spel som livs-spelet presenterar.
Att spela ett sådant livs-spel, med en uppsättning regler, där sannolikheten att man blir en förlorare närmar sig hundra procent, gör att livet blir upplagt för besvikelser – att man ständigt känner sig som en loser.
Det finns dock ett annat sätt att spela livets spel på, nämligen utan påhittade och inbillade regler om när spelet börjar och slutar, eller vilka kriterier som gör någon till vinnare och förlorare – att man liksom spelar spelet med en enda avsikt… närmare bestämt att just bara hålla spelet levande.
Med kärlek,
Dennis