… och det finns rädsla för att vara rädd.
Två skilda ting.
Rädsla är en oundviklig, en viktig, en naturlig, en mänsklig och en sund känsla.
Rädsla kommer och går. Ingenting konstigt med det.
Den dyker upp, och den försvinner.
Förutom i de stunder som vi känner rädsla för att vara rädd.
Då stannar rädslan kvar, en längre stund än vanligt.
Just precis så länge som vi försöker hantera rädslan, genom att vilja förhindra, förändra eller försköna den.
Varje ansats att vilja känna något annat än det som känns i stunden, är egentligen – i sig – en ”sämre” känsla än den som nyss kändes.
Och andledingen till själva ”hanteringen” ligger i en [oskyldig] missuppfattning kring känslans källa.
Känslor har nämligen inte något annat ursprung än från det tänkande som pågår i sinnet. Ej från hjärnan, generna eller nerverna. Ej heller från diagnosen eller personligheten. Faktiskt inte från det förflutna eller ens från en oviss framtid.
Känslor som känns i kroppen har alltid samma källa: – tanken som tänks.
Men tankar är just bara tankar. Ingenting annat än tankar. Faktiskt ingenting alls.
Och en insikt kring detta faktum, gör att rädslan för att vara rädd, ter sig mindre påtaglig.
Det är nämligen en enorm skillnad att TRO, att någonting annat än en tanke gör mig rädd, än att VETA att det alltid är – trots att det inte verkar så – tänkandet som tar mig på villovägar.
Så snart någonting påminner om en tanke, verkar det mindre farligt än om det påminner om exempelvis en stundande tentamen eller gårdagens konflikt med partnern.
Så… det finns rädsla… och så finns det rädsla för att vara rädd.
Två skilda ting.
Med kärlek,
Dennis
