I vardagen döljer sig osynliga sår.
Sår, som väcker obehagliga känslor till liv.
Inte alltid synliga för omvärlden, men ständigt närvarande för den som bär dem.
Det är lätt att vilja kliva åt sidan, att distrahera sig själv från det som gör ont.
Eller att döva. Bedöva.
Men att fly från obehag är att förneka det mänskliga i att vara människa. Obehagliga känslor ska inte hanteras. De behöver inte en lösning eller ett avslut. De ber om att bli förstådda, erkända.
Många av oss bär på en önskan att laga det som är trasigt. Men kanske behöver somligt få läka av sig självt; att tillåta sorgen att ta den tid den behöver, oavsett hur obekväm den må kännas. I sorgens djup finns nämligen insikter som kan lyfta oss till höjder vi aldrig kunnat föreställa oss.
Så låt oss inte brådska genom sorgen. Låt oss sitta med den en stund, lyssna till dess visdom, och låta den forma oss, såsom sorgen själv vill.
Utan motstånd.
Att låta det ske, således.
Med kärlek,
Dennis