Vi mäter och jämför. Ständigt.
Allt vi ser, hör och känner passerar genom en slags inre ”skala” av värderingar och förväntningar; en skala gjord av tankar kring hur livet är och fungerar.
Detta eviga ”mätande”, är en del av att vara människa. Ett medfött behov av att katalogisera världen runtomkring, via det tänkande som pågår i sinnet. Det hjälper oss att navigera i en värld av kaos.
Men vad händer när de skalor, fack och kategorier som vi använder, inte längre hjälper oss att förstå världen, utan begränsar oss och verkar till vår egen och andras nackdel?
Alla kategorier – ung, gammal, rik, fattig, man, kvinna, och så vidare – är nämligen mänskliga konstruktioner. De finns inte på riktigt. De är inte ”av gud givna” eller oföränderliga sanningar. Snarare tanke-verktyg vi använder för att förenkla en komplex värld. De hjälper oss att snabbt bedöma, sortera och hantera information.
Dock förvandlas de lika ofta till barriärer som begränsar vår syn och hindrar oss från att se vad som egentligen döljer sig bakom etiketten. Problemet uppstår när vi glömmer att tankar som tänks är just det – verktyg, gjorda av fantasier.
När vi börjar tro på dessa tankar, glömmer vi bort deras egentliga natur (att de just bara är tankar), och snart låter vi dem [oskyldigt såklart] definiera oss, snarare än att vi definierar dem.
– Vi begränsar därmed oss själva.
Vi går i samma stund miste om alla de rikedomarna som mänsklig variation bidrar med, om möjligheten att förstå och uppskatta en annan persons unika perspektiv och erfarenheter. I stället för att skapa samhörighet, skapar vi avstånd.
Men ytterst är det varken etiketter eller kategorier som definierar oss. Den egentliga identiteten är den som återstår, när själva definitionen avslöjas som en illusion.
I just den stunden, kan vi se klart på livet, och uppleva verklighetens sanna natur.
Minsann.
Med kärlek,
Dennis