Äkta arbetsglädje går aldrig att finna i själva arbetet.
Inte egentligen.
Arbetet är ”neutralt” och härbärgerar ingen inneboende känsla i sig.
Aldrig någonsin. Varken åt ena eller andra hållet.
Inte ens när det verkar så.
Tanken kring arbetet däremot, är den s.k. ”variabel” som avgör hur upplevelsen av arbetsuppgifter, kunder, kollegor och chefer ter sig.
Om det känns bra eller dåligt, och alla känslor däremellan dessutom.
Inte ens storleken på lönen omfattar någon ”opartisk” idé kring ”hög” eller ”låg”.
Ej heller kan mängden olästa mejl i inkorgen avgöra nivån på den stress du känner i kroppen.
Inte ens chefens ord – hur de än må formuleras – har möjlighet att väcka någon som helst känsla i dig.
Inte åt ena eller andra hållet.
Såvida inte tänkandet sätter sin prägel på upplevelsen, vill säga.
Då kan du tänka ”usch, så usel jag är” eller kanske ”ska du säga, ditt jäkla arsle”.
Eller… så kanske du inte tänker någonting alls.
Och orden förblir det de är, neutrala.
Tills tanken tar vid.
Din tanke alltså… inte chefens.
Den vet du ingenting om… inte mer än som en tanke.
Hos dig.
Bara en tanke dock.
Ju.
Med kärlek,
Dennis