Normen i vårt samhälle, när det gäller att utvecklas som människa eller som ledare i olika sammanhang, verkar vara att fokusera mer på sig själv.
Exempelvis att formulera personliga mål, att försöka styra sitt tänkande, eller en strävan att hinna med så mycket som möjligt medan man vandrar här på jorden.
Det verkar ha blivit mer regel än undantag att göra ”mig” till universums centrum.
Problemet är att välmående, menig och lycka aldrig kan erhållas genom denna typ av självfixering. I stället genom just det motsatta, nämligen att ta ett steg åt sidan – att släppa kontrollen – och bara låta livet utvecklas av sig självt.
Alltså att överlämna makten till ”det liv som lever i allt levande” [själva essensen av att vara människa] och flyta med i det som händer och lita på att vi har de resurser inom oss att hantera vad det än må vara, när de problem som vi fruktar, väl dyker upp.
Ledarskap handlar inte om att låta egot få fritt spelrum; ledarskap handlar om att låta egot vara det som det egentligen är; faktiskt ingenting annat än en självfixering… dvs. tanken ”jag”… bara en tanke. Inget mer.
När vi fokuserar lite mindre på oss själva [på tanken ”jag”], blir vi bättre lyssnare, känner större samhörighet med andra, samt kan njuta av livets läckerheter när de väl dyker upp.
För… de dyker upp. Det gör de alltid. Tricket är att lägga märke till dem, och uppskatta dem i just den form som de presenterar sig. Det kallas tacksamhet; ett annat ord för lycka, eller mening.
Varje gång vi värdesätter det som vi har framför ögonen, gör sig tacksamheten påmind.
Första steget är att släppa taget mentalt. Inte att försöka behärska livet. Varken i sinnet, eller utanför.
Det är dock lätt att bli självupptagen och att ta sig själv på för stort allvar.
Livet är emellertid alldeles för värdefullt för att förminska till att handla om ”mig”.
Med kärlek,
Dennis