Nuet är som en droppe vatten på en spegelblank sjö. Den existerar bara i själva ögonblicket då den träffar ytan, och sedan försvinner den – men vi är så upptagna med att analysera krusningarna att vi missar själva droppen. Det är här allt händer, där all skapelse tar sin början, men istället för att vara i det här ögonblicket, så springer vi efter vågorna och försöker fånga något som redan är borta.
Framtiden är som en tecknad serie som vi målar upp i vårt sinne – rutor som ännu inte fyllts med färg, men som vi ändå stirrar på som om de vore riktiga. Vi bygger scener, konflikter, katastrofer – och ibland lyckliga slut – men det är allt bara skisser på ett osynligt papper. Vi jagar en känsla av kontroll över något som ännu inte existerar, som att försöka mata en skugga med en sked.
Och det förflutna? Det är som gamla polaroidbilder som vi hittat i en låda. Bilderna har bleknat, men vi fyller i detaljerna med våra egna penslar, målar om scenerna tills vi tror att de är sanna. Men de är inte verkliga längre. De är bara våra tankar om vad som en gång var, vår egen remix av en låt som redan slutat spelas.
Allt är här. Precis nu. Framtiden föds i samma ögonblick som du tänker på den, och det förflutna vaknar bara till liv när du bjuder in det till ditt medvetande. Allt annat är tystnad. Och i den tystnaden finns friheten – friheten att se att allt du någonsin varit rädd för, allt du någonsin längtat efter, bara existerar som toner i din egen symfoni.
Så släpp notbladen, lyssna till musiken och låt allt vara precis som det är.
I det finns allting du någonsin sökt.
Med kärlek,
Dennis
