Många människor undviker att ta ansvar för de problem som de har i livet, eftersom de fått för sig att ett ansvarstagande kring de problem som dyker upp, också är att vara skyldig till allt problemen uppstått.
I vår kultur förekommer ofta frågan om ansvar och skuld i samma kontext, och därför riskerar de att blandas ihop. Men… ansvar och skuld är inte samma sak.
Om jag kör på dig bakifrån med min bil är jag både skyldig och ansvarig för att kompensera dig på något sätt – i juridisk mening. Även om det var en olycka. Det är så vi hanterar problem som uppstår i vårt samhälle: om jag ställer till det för andra, är det min uppgift att hitta en lösning, eller en kompensation av något slag. Inget konstigt med det.
Men det uppstår även en typ av svårigheter i livet, som vi inte är skyldiga till, men som vi fortfarande har ansvar för att lösa.
Exempelvis är det inte mitt fel, att jag inte kan skicka mejl en förmiddag, på grund av att internet-leverantörens servrar kraschat, men jag har såklart fortfarande ansvar att kontakta den kund som bett mig skicka över en offert innan kl. 12.
Eller om någon dumpar en övergiven hundvalp, utanför min dörr. Såklart är det inte mitt fel att valpen ligger där, ensam, rädd och lämnad i sticken. Men givetvis är det mitt ansvar att lösa situationen på bästa sätt, med hundvalpen hälsa i fokus.
Vi människor behöver inte känna skuld för alla problem som uppstår i livet, men vi har alltid ett ansvar att välja hur vi ska hantera dem. Att ignorera dem, är också ett val nämligen… och dessutom något vi får ta konsekvenserna för.
Bästa sättet, att förstå skillnaden mellan ansvar och skuld, samt kunna agera klokt och ansvarsfullt, i olika situationer, är – enligt mig – att studera ”de tre principerna”. Dessa innehåller både en förklaring till hur skuldkänslor kan dyka upp, trots att du egentligen är oskyldig, och en väg mot ett ansvarsfullt förhållningssätt i livet.
Just så.
Med kärlek,
Dennis