När någon människa berättar om sina ambitioner, önskningar och mål i livet, och dessa inte stämmer in på hur man själv ser på saker och ting, är det lätt att få för sig att de inte är uppriktiga. Att de skarvar med sanningen.
– Nja… riktigt så menar de nog inte. Inte egentligen.
Om man själv går till jobbet, primärt för att casha ut en lön, är det förmodligen ganska sannolikt att man tvivlar på människor som hävdar att de bidrar för ”kärlek till arbetsuppgifterna”.
Om man själv lockas av känslan att känna tillhörighet i en grupp, och någon berättar att den hellre ”sticker ut”, ligger det nära till hands att tro, att önskan att vara unik och speciell, egentligen är ett klurigt sätt att bli accepterad och få en extra bra plats i gruppen.
Om någon berättar att de tror att jorden är platt och att månlandningen var en fejk, så vet vi att de driver med oss. Just eftersom vi tror att alla är som vi. Nästan i alla fall.
Men… alla människors interna dialog är unik.
Berättarrösten i sinnet lever sitt eget liv.
Tankar kommer och går, som de vill… och vi har alla en förmåga att tro på det som tänks, hur tokigt det än må verka för andra runtomkring.
Vår interna dialog – som är exklusiv just bara för oss själva – bygger en inre värld för oss att leva i, och behöver inte alls likna någon annans värld.
Det innebär… att även om det är lätt att vara misstänksam mot någon som påstår sig ha en annan världsbild än man själv har, är det ofta troligt att de är uppriktiga och ärliga. Även om just jag tvivlar.
– Börja med den att möta andras uppriktighet med ödmjukhet, och låt relationen växa därifrån.
Bara ett stilla tips från coachen.
Med kärlek,
Dennis
