Det finns ett ord som vi ofta tror oss förstå, men som vi inte riktigt verkar ha koll på.
Och det är begreppet ”normal”.
Ett ord som används för att beskriva det mest vanligt förekommande i vår kultur, och vad som anses vara acceptabelt.
Men det som är normalt förändras över tid.
Och vi blir tvungna att fundera över vad som verkligen är sant.
Och viktigt. På riktigt.
När ”normalt” bli onormalt, behöver vi reflektera över vilka som numera tillhör gruppen ”mestadels”, vilka som gynnas och vilka som hamnar på efterkälken. Vi upptäcker då att nya kategorier börjar beskrivas som ”normala” medan andra marginaliseras och betraktas som annorlunda.
När det gäller människor emellertid, är ”normalt” inget annat än något som baseras på matematik.
En konstgjord konstruktion således.
Inget annat.
Och inte alls en standard som vi bör försöka uppnå oavsett hur normalt definieras i stunden.
”Normalt” är en statistisk fördelning. Inte en person.
Vi måste sluta bedöma människor baserat på vad som anses vara vanligt, och i stället betrakta varje individ som unik och värdefull.
Det är endast genom ett sådant klokt och sunt [och sant] synsätt som vi kan skapa ett rättvist och inkluderande samhälle. För alla.
Inte genom att kalla människor normala, eller onormala.
Är du själv normal, förresten?
Med kärlek,
Dennis