Psykologisk smärta är en naturlig del av livet.
Det är mänskligt och normalt att känna oro, ängslan och stress. Även irritation, ilska och hat.
Alla känslor är normala. Även glädje, längtan och kärlek, såklart.
Ofta när vi känner känslor i vår kropp, härleder vi dem till en specifik situation, händelse eller omständighet, såsom rädsla för mörker, irritation över den låga lönen, eller känslan av maktlöshet när någon man tycker om, lämnar en ensam kvar.
Psykologisk smärta angriper oss alla. Varje dag. Mer eller mindre.
Den är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vare sig vi gillar det eller inte.
Men… smärtan leder ofta till missförstånd:
1. ATT VI KAN KRINGGÅ DEN:
Om jag bara får det där jobbet, det där erkännandet och den där uppmärksamheten… då kan jag äntligen börja må bra. Eller… om jag bara lyckas hålla mig borta från de där människorna, det där sammanhanget och de här ovanorna… då kan jag få frid.
2. ATT VI KAN STYRA DEN:
Om jag bara kan lära mig att förhindra, förskjuta, förändra, försköna eller förinta obehagskänslan… då kan jag, till sist få kontroll, och bli hel som människa.
Sanningen är att känslan av obehag, går att finna överallt: i relationen, på jobbet, på gymmet, på semestern, på festen, i kolonin, på yoga-passet, i duschen, på teatern…
Men… egentligen inte där. Faktiskt inte. Inte ens när det verkar så.
Känslans ursprungskälla, är nämligen alltid tanken som tänks.
Och den… tanken alltså… har en tendens att följa oss överallt.
Så… uppdraget att antingen vilja kringgå eller styra känslan, är ett uppdrag vi bör undvika att ta oss an.
Bättre att ta en tredje väg – som sig bör när två usla ting verkar vara de enda alternativen – att inse vad en tanke är… oberoende av vad som tänks.
Just bara… en tanke.
Bara en tanke.
Med kärlek,
Dennis