Genom åren har jag intresserat mig för frågor som rör psykologi, filosofi och metafysik och kommit fram till en hel del svar, som åtminstone jag själv känner mig väldigt nöjd och bekväm med.
Men det betyder inte att någon annan måste hålla med.
Man får tycka vad man vill.
Det är tillåtet att säga ”det där håller inte”, ”det där kommer aldrig att funka”, ”vilken forskning lutar du dig mot?” eller ”du är bara ute efter pengarna”.
Det är dock lätt att ha rätt, när alla andra har fel. Så tryggt att ringakta människors insatser, när man själv inget annat gör än att säga emot; att sätta sig på tvären.
Även jag har gått i den fällan. Många gånger tyvärr. Det är mänskligt. Inte särskilt sunt emellertid.
Men först:
– Kan vi vara överens om att det finns ett problem som behöver lösas?
– Kan vi vara eniga om att det finns en potential för förändring till något bättre?
– Kan vi känna oss bekväma med idén om att det kommer att krävas rejäla insatser?
Om vi inte ens kan mötas i detta, så är mitt råd till dig och andra att inte slösa bort livet med att bry sig om mina idéer, perspektiv och förslag till lösningar. Släpp sargen. Spela hockey. Gå vidare.
Eller… håll med om att det finns en fråga som kräver ett svar, och att det kommer att behövas kreativitet, mod och engagemang för att hitta en lösning.
Och… så snart vi är överens om detta, är jag superintresserad av att höra vad du och andra tycker att vi måste göra.
Men… jag förväntar mig något konkret och något nytt, och att man inte gömmer sig bakom argumentet att just mina förslag och mina insatser är det som ställer till det. Jag var nämligen inte på plats när problemet uppstod. Jag är här för att bidra med en lösning.
Så… den typen av argument håller inte.
Gör något själv.
Att gnälla räknas dock inte.
Kanske i någon annans värld, men inte i min.
Med kärlek,
Dennis