Vi människor har en inneboende strävan efter att vilja förstå, att känna efter. Vi är nyfikna av naturen, ständigt på jakt efter att tyda våra känslor, våra tankar, vårt inre jag. Det ligger i tiden dessutom.
Men vad händer när vi blir alltför upptagna med att känna efter? Vad händer när vi blir förtrollade och förförda av våra egna tankar, och vårt eget känsloliv?
Vi har alla varit där. Dagar då vi känt oss nedstämda, oroliga, rädda. Det är naturligt. Det är mänskligt. Men när vi ständigt känner efter, när vi analyserar och dissekerar våra känslor, då är det lätt att hamna i en destruktiv spiral. Att blåsa upp saker och ting. Det lilla blir stort. En enkel oro blir till en gigantisk rädsla. Och snart en överväldigande ångest.
Det är dock inte känslorna i sig som är problemet. Det är snarare vår reaktion på dem. Det är vår tendens att förstora upp dem, att ge dem mer makt än vad de förtjänar. Vi blir som en konstnär som går vilse genom att zooma in på en liten detalj i tavlan, men som glömmer bort att se ”the big picture”.
Så vad kan vi göra? Hur kan vi bryta denna spiral?
För det första, låt oss acceptera att vi är mänskliga. Vi kommer att känna oss oroliga, rädda, nedstämda. Det är en del av livet. Men vi behöver inte förlora oss i dessa känslor. Ge dem inte mer makt än vad de förtjänar.
För det andra, låt oss påminna oss själva om att vi inte är våra känslor. Vi är mer än så. Vi är inte bara en samling av tankar och känslor som går att betrakta. Vi är själva betraktaren av känslolivet, och i denna betraktare finns en evig stillhet; en ro som aldrig ger sig av.
Och för det tredje, låt oss påminna oss själva om att livet i sig är större än våra känslor. Det finns mer i livet än att ständigt känna efter. Det finns mer att uppleva, mer att upptäcka, mer att njuta av.
Så nästa gång du känner att du börjar blåsa upp dina känslor [oskyldigt såklart], ta ett steg tillbaka. Andas.
Påminn dig själv om att du är mer än dina känslor. Och sedan, gå ut och upplev livet. För det är där, i det stora, vidsträckta landskapet av möjligheter, som världen går att finna, och det är där som du ”finner dig själv”. Inte i soppan av dina känslor.
Med kärlek,
Dennis