Vi befinner oss sällan i ett sprintlopp.
Det vi gör liknar snarare ett maratonlopp.
Ändå har vi vant oss vid tanken att prestation alltid måste mätas i hastighet.
Som om värde uppstår först när någon ligger före, när skillnaden blir synlig och jämförelsen går att peka ut.
På gymmet står löpbanden uppradade.
När någon höjer tempot märks det omedelbart hur uppmärksamheten dras dit, hur jämförelsen smyger sig in.
Som om den som springer fortare också är på väg längre.
Men alla springer mot samma vägg.
Ingen tar sig någonstans.
Någon stiger av tidigare, men är inte mer ”framme” för det.
Med kärlek,
Dennis
