Som jag ser det, finns det två huvudsakliga sätt att ta reda på hur världen fungerar:
- Att titta ut
- Att titta in
Båda sätten är möjliga, just eftersom ”det därute” och ”det härinne” tillhör samma universum – två delar av samma enhet.
När väl ”sanna svar” erhålls, kommer de således att vara desamma, vare sig de kommer via utsikt eller via insikt.
Det överlägset bästa tillvägagångssättet – om du frågar mig – för att erhålla kloka svar, när man ”tittar ut”, är att använda sig av ”vetenskapliga metoder”. Dessa innehåller nämligen både en metodik för att ta reda på vad som är sant, och en strategi för att ifrågasätta den sanning man just kom fram till.
När det gäller ”att titta in”, har olika rörelser, strömningar och församlingar genom historien använt sig av allehanda metoder för att finna sanna svar. Exempelvis har meditation, tankeexperiment och böner fungerat som en guidning till ”det innersta”. Men med otillräckliga och undermåliga resultat många gånger. Inte alltid, men oftast, enligt mitt förmenande.
Albert Einstein lyckades väl däremot. Både med den speciella relativitetsteorin och den allmänna relativitetsteorin, som blev resultaten av ”en inre resa”. Detsamma gällde de första stapplande stegen inom kvantfysiken som Erwin Schrödinger (”Schrödingers katt”) lyckades ta, men också spännande upptäckter inom det vi kan kalla metafysik (frågan om verklighetens grundläggande natur), där exempelvis idealismen i västerlandet och nondualism i österlandet har lagt fram svar, som vetenskapen sedan länge bekräftat (exempelvis att materia uppträder både som partiklar och vågrörelser).
Så… enligt mitt sätt att se på saken, utesluter de båda tillvägagångssätten inte varandra – att titta ut eller att titta in. I stället utgör de två sidor av samma mynt.
Det som dock varit en brist, när det gäller att undersöka ”den inre världen”, är avsaknaden av ett tillförlitligt tillvägagångssätt. Fram till alldeles nyligen, vågar jag påstå.
”De tre principerna” anser jag innehåller all vägvisning/guidning som ett pålitligt undersökande av vårt inre universum behöver.
Däremot, precis som att den vetenskapliga metoden kräver kunskaper kring exempelvis vetenskapsteori för att ge betryggande svar, fordrar den typen av guidning som principerna erbjuder, djupa insikter kring hur guidningen bör gå till.
Ju mer uppmärksamhet principerna får desto bättre kommer denna guidning att bli. Det är i alla fall min övertygelse. Än har vi en hel del kvar att önska.
Detsamma gäller för den vetenskapliga metoden. Även den har sina brister såklart. Exempelvis har den ännu inte lyckats förena den allmänna relativitetsteorin med kvantmekaniken.
Men när den gåtan väl blir löst, kommer svaret att vara detsamma, oberoende av vilken vägvisare som använts. Jag säger det igen, såväl den yttre som den inre världen tillhör nämligen samma universum.
Det innebär, att när kanotisten med vetenskapens böcker i hand, tar resan från nordpolen västerut, och de tre principernas roddare tar principerna i ekan österut, kommer de att vara som längst ifrån varandra när de båda når ekvatorn. Och till synes oförenliga.
Dock, blir slutmålet detsamma – och föreningen oundviklig – om de båda resenärerna fortsätter i riktningen framåt.
Och det är dit vi är på väg.
I alla fall om du frågar mig.
Med kärlek,
Dennis