När taxibilarna ersattes med uberförare, blev taxibolagen förbannade.
Såklart.
Hela branschens existens hotades.
Rädsla gav upphov till ilska, som i sin tur ledde till protektionism.
Ändå väljer Svensson hellre en Uber-kärra (eller en Bolt-bil), än en taxi, eftersom detta alternativ är bättre.
För kunden, alltså.
Hur högt taxi-entusiasterna än ropar.
Samma typ av paradigmskifte står för dörren när det gäller det psykologiska fältet.
Principerna tar åtgärdernas plats.
Alla typer av pseudopsykologiska metoder och tekniker utmanas således. Utan undantag.
Begripligt nog blir åtgärdsleverantörerna arga.
Deras levebröd är i fara.
Men frågan är om detta är skäl nog för att blunda för det oundvikliga.
Om den egna räkmackan ska behöva stå i vägen för de hopplösas hopp, så att säga?
Och förmodligen vore det inte heller särskilt klokt, att använda ett ankare som livboj, även om detta skulle vara det enda som fanns att klamra sig fast vid, på ett öppet hav.
Just sayin.
//Dennis Westerberg