Som utbildad lärare och som tidigare utbildningsledare inom Yrkeshögskolan, och således hyfsat drillad i den vetenskapliga metoden [som jag håller väldigt, väldigt högt], kan jag ibland få för mig att vi människor drivs och utvecklas av ”data”. Av bevis.
Men om det verkligen vore så, att vi människor prioriterar data, bevis och fakta, framför allt annat, skulle världen inte se ut såsom den gör.
Inte en enda krona skulle stoppas i Jack Vegas-maskinens myntinkast. Sannolikheten att kamma hem någon vinst, är nämligen alldeles för låg för att motivera ett endaste drag i spaken. Än mindre två eller fler.
Men vi människor – generellt sett – drivs inte av data eller bevis. I så fall skulle placebo inte ha någon effekt alls. Vilket placebo faktiskt har, och vilket dessutom är vetenskapligt belagt. Många gånger om minsann.
De berättelser vi berättar för oss själva, trumfar data, bevis och faktum. Inte för att det är rätt. Eller fel. Utan just för att det är så det är. Oberoende om vi gillar det eller inte.
Jag påstår därmed inte att det inte finns någon sanning. Naturligtvis finns det sådant som är sant – i sig självt. Gravitation, exempelvis. Den är sann, oberoende om vi tror på den eller ej. Detsamma gäller… just placeboeffekten. Den är verkligen verklig.
Det jag alltså lagt märke till är att vissa människor, mer än andra, tenderar att tro mer på den egna berättelsen än på vad fakta (efter fakta, efter fakta, efter fakta) presenterar.
– Så… hur navigerar man i en sådan värld?
Så här ser jag på saken:
Först och främst vill jag göra klart, att jag aldrig vill att någon annan ska ta mina ord som sanning, bara för att de kommer ur mig. Är det någonting jag avskyr, så är det just detta, att vara en blind följare – att inte reflektera själv. Tillit är en sak. Fundamentalism och sektbeteende är något annat.
Såklart uppskattar jag att människor har förtroende för mig och tar mina perspektiv i beaktande, men min ambition i den här världen, är aldrig att skapa en skara av blinda följare.
Nej… i stället ser jag till, att själv vara nyfiken på den data som presenteras – och öppen utan förutfattade meningar – för att kunna skapa mig en egen uppfattning om hur saker och ting ligger till. Först därefter berättar jag för världen, men just mina [begränsande] ord, vad jag anser mig ha kommit fram till. Därefter ber jag dem som väljer att lyssna på mig, att själva ta en koll på de fakta som presenterats, och reflektera över ifall de ser världen såsom jag gör.
De som ser det jag ser, har i det läget själva skapat sig en uppfattning. Jag har inte tvingat på dem min världsbild. Återigen… jag ogillar verkligen när människor tar någon annans ord som sanning, bara för att någon man litar på har uttalat dem.
– Låt gärna någon du har förtroende för, visa dig vägen, men kolla efter själv. Se dig omkring. Var ingen blind följare.
Såklart finns det undantag. Det finns det alltid [förutom när det gäller naturlagar, sanning och principer]. Såsom att ge kirurgen förtroendet att operera, eller att låta piloten styra flygplanet, utan att man själv behöver stå bredvid och kräva ”källa på det” inför varje beslut som tas.
Så generellt sett – särskilt numera, när all data finns tillgängliga för oss alla i de flesta sammanhang [i realtid dessutom] – är det inte än mer eller än bättre data vi människor behöver. Faktiskt inte.
Det vi behöver, enligt mitt sätt att se på saken, är människor som har förtjänat vårt förtroende att berätta för oss hur saker och ting ligger till. Sådana människor, med ambitionen att förbättra världen för andra, utan att sätta sig själv i första rummet. Just den här typen av ”vägvisare” behöver vi fler av. Många i min närhet (forskare inom olika fält) är på det sättet. Och jag har djup, djup respekt för deras insatser.
Jag är själv inte en sådan person. Jag är nämligen alldeles för otålig för att skriva fotnoter till allt som jag tycker mig ha upptäckt. Alldeles för lat för att vara så noggrann som vetenskapen – tack och lov – kräver. Min insats är en annan.
Det jag gör – så gott jag kan – är att studera den data som fotnots-folket (forskare och vetenskapsmän) presenterar, och sedan ge mitt – personliga – perspektiv till den som är villig att lyssna. Detta, med mina egna ord och mina egna färgningar. Ungefär på samma sätt som en musiker tolkar en låt, eller en dansare ger liv åt koreografin. Just för att se hur min tolkning landar hos andra.
Så… jag har alltså valt en annan väg än forskaren, vetenskapsmannen. Jag har inte bidragit med några banbrytande upptäckter eller innovationer. Min ambition är av ett helt annat slag.
Jag är utbildare, författare, föreläsare, coach och poddare [därtill musiker och eventproducent].
Jag är inte den som letar fram fakta som kommer att bidra till att klimatkrisen får en lösning. Ej heller den som formulerar mål, syfte och handlingsplaner för den nya psykologin som är på intågande. Nej, inte alls. Sådant överlåter jag med förtroende till andra.
Däremot hoppas jag att det kan hjälpa någon att se på världen såsom jag gör. Om… det bidrar till en vackrare, gladare och mer hälsosam värld för just den personen att leva i – utan att medvetet skada eller förminska någon annan såklart.
Den vetenskapliga metoden, precis som principen om gravitation, bryr sig dock inte. De bara är.
Detsamma gäller för de tre principerna som jag har bestämt mig för att ge mitt perspektiv kring. De bara är.
Så… min slutsats blir, att om verkligheten stämmer överens med historien du berättar för dig själv, på ett sätt som är produktivt för mänskligheten, anser jag att du hamnat rätt. Håll berättelsen vid liv. Sprid den.
Om dina ord däremot orsakar oro och stress, eftersom dina önskemål inte stämmer överens med hur världen faktiskt är, tja, då är det lättare att du överger din berättelse, än att försöka förändra sanningen – principerna.
That’s my take.
Med kärlek,
Dennis