I vår värld finns det många saker som vi tar för givet, som om de vore naturlagar eller universella sanningar. Det gäller skönhetsideal, matvanor, fritidsaktiviteter, högtider och etikettnormer, men också lagar, regler, arbetstider, yrkestitlar, mål, nyckeltal, räntor, karriärvägar, upphovsrätt och äganderätt.
Ta pengars värde som ett exempel. Siffrorna på vårt bankkonto representerar inte något fysiskt värde. Inte egentligen. De är bara symboler som vi har kommit överens om att tilldela betydelse. Dessa siffror kan köpa oss mat, kläder och bostäder, men är inget annat än mänskliga konstruktioner – berättelser som vi berättar för oss själva och för andra, och som vi gemensamt valt att tro på. Värdet sitter i överenskommelsen. Inte i siffran självt.
Eller betrakta våra nationsgränser, som delar upp världen i olika länder och territorier. De är inte naturliga linjer i landskapet och ”av gud givna”. Nej, de är endast politiska beslut som i sig själva inte har någon inneboende sanning. De finns inte på riktigt. Inte mer än som en uppdiktad story. En story som både förenar och splittrar.
Detsamma gäller för kalenderns indelning i dagar, månader och år. Eller dygnsrytmen i timmar, minuter och sekunder – ett system som vi har uppfunnit för att organisera våra liv, men det finns inget i naturen som säger att en vecka måste vara sju dagar lång. Den både förenklar och gör livet komplicerat. På samma gång.
Eller språk, som vi använder för att kommunicera och uttrycka oss med. Orden och grammatiken är inte universella sanningar, utan konventioner som vi har skapat för att förstå varandra. Dock gör de ofta livet obegripligt och svårt för oss. Exempelvis när vi är ense i sak, men ändå fastnar i formuleringar som begränsar det som vi egentligen vill få sagt.
Även våra sociala roller, som förälder, lärare eller vän, är påhittade kategorier som hjälper oss att navigera i våra relationer, men de definierar inte vår essens eller vårt värde som människor. Ej heller vårt kön, vår ålder eller vår hudfärg. Vart går nyansskillnaden mellan vit och svart, eller mellan brun och gul?
Våra tankar och föreställningar formar vår verklighet, och blir verkliga för oss genom de berättelser vi berättar för oss själva och de som vi tillsammans med andra har valt att tro på. Men… alla dessa berättelser är just bara berättelser; påhittade således. Faktiskt av något så futtigt som en tanke; ingenting alls alltså. Lätt att glömma bort, bland alla tankar som kommer och går. Våra egna, men också andras tankar, som vi ständigt matas med. I familjen, på jobbet och i media.
Att förstå detta – att allting är påhittat – kan fungera som en ögonöppnare. Det kan få oss att ifrågasätta olika typer av ”sanningar” i våra liv och leda till en djupare ödmjukhet och en frihet från begränsningar som vi satt på oss själva och våra nära och kära. När vi inser att allting är påhittat, kan vi bli mer öppna och mottagliga för nya idéer och perspektiv.
I slutändan är det inte de påhittade koncepten som är problemet, utan vår fasthållande vid dem som om de vore absoluta sanningar. Genom att erkänna deras flyktiga natur kan vi leva ett friare och mer autentiskt liv, där vi inte är bundna av de begränsande berättelser som vi själva har diktat ihop.
Ju.
Med kärlek,
Dennis