Jag har föreläst i 29 år.
Först som lärare i grundskolan, sen som utbildare inom Yrkeshögskolan. Numera som professionell talare med uppdrag på företag, kommuner och organisationer runtom i landet. Även utomlands.
Ämnena har varierat.
Alltifrån svensk grammatik och litteraturhistoria, via programmering, databasmodellering och eventproduktion, till sådant som rör projektledning, entreprenörskap och ledarskap.
Då och då en föreläsning om psykisk (o)hälsa, eller en kort ”rant” om min parallella karriär som artist och musiker.
Och… jag älskar att föreläsa.
Jag älskar tågresorna, hotellrummen, maten, mötet med uppdragsgivaren, blädderblocket, mikrofon-myggan, konferensrummet, fikan i pausen, blomsterkvasten och efterfesten.
Och såklart de piggelinpigga ögonen, skratten, tårarna, berättelserna, tack-talen, kramarna och de snälla orden på Facebook.
Jag älskar det.
Såklart.
Allt annat än kärlek till mitt yrke vore ett uttryck av otacksamhet och oförstånd.
Men… jag älskar det; jag älskar att föreläsa.
Men förutom skratten, tack-talen och femrättersmiddagarna (då och då), finns det någonting som trumfar allt; som spelar skjortan av arvodet, kramarna och tummen upp i sociala medier.
Nämligen det ögonblick, då jag ser i dina ögon hur ”polletten trillar ner” och insikten kommer till dig.
Det slår allt. Allt.
För då, i den stunden VET jag… att någonting har hänt, som kommer att spela roll i ditt liv framöver. Kanske bara en liten roll, såsom att du uppskattar det du har, något mer än förut.
Eller som en avgörande insikt som gör att du blir mer närvarande och härvarande i de stunder då du umgås med de som betyder allra mest för dig – barnen, partnern eller föräldrarna.
Just de ögonblicken betyder mest för mig; när ögonen glittrar och visdomen lyser upp hela rummet.
– Det finns stunder i livet som är början på något nytt.
Jag älskar dessa.
Gör du?
Med kärlek,
Dennis