Världen vi lever i framstår ofta om svart och vit, på eller av, rätt eller fel.
Denna binära syn på verkligheten [antingen eller] försöker förenkla vår förståelse av mänsklig upplevelse och förmåga, men är egentligen begränsande.
Vi är inte det ena eller det andra. Inte ens både och.
Vi är ingenting.
Vi är.
That’s it.
Inom psykologi och psykiatri har vi skapat ett överflöd av diagnoser och etiketter för att beskriva mänskliga beteenden och tillstånd – ADHD, depression, autism, för att nämna några.
Dessa etiketter är såklart avsedda att skapa ordning och struktur, och att erbjuda en välmenande normalisering av det som ligger utanför gränsen för ”det normala”. Men vad är normalt? Egentligen.
Kan det vara så att allt ”etiketterande” faktiskt kan göra mer skada än nytta? Bidrar inte alla s.k. ”diagnoser” snarare till en förenklad – och osann – bild av mänskligheten, där varje individ placeras i ett slags fack, som är alldeles för trångt för att beskriva en enskild människa?
Mänskligt beteende och erfarenhet sträcker sig över ett kontinuum – en skala – och kan inte isoleras till en särskild låda. Varje diagnos, varje etikett, representerar bara en ynka punkt längs denna skala, som inte räcker till för att ge någon sann bild av verkligheten alls. Det finns nämligen ingen skarp linje mellan ”normalt” och ”avvikande”. Inte mer än just som en uppdiktad gräns, som inte går att finna i verkliga livet. Det är mer av en kontinuerlig övergång, en gradient.
Att se världen genom linsen av detta kontinuum snarare än binära tillstånd innebär att vi omfamnar en mer nyanserad bild av mänskligheten och dess potential. Det innebär att erkänna att vi alla har förmågan att lära oss, att växa och att göra skillnad.
Diagnoser och etiketter är tänkta att användas som hjälpmedel och beskrivningar, men vi måste komma ihåg att de är just det – beskrivningar. De definierar inte vem vi är. De utgör inte en produkt av vad det innebär att vara människa. De bestämmer inte vårt öde.
För att bygga en värld grundad på empati och medmänsklighet, måste vi se bortom dessa etiketter. Det kräver tid, närvaro och engagemang.
Vi måste betrakta varje individs beteende som en del av ett spektrum, med sin egen unika plats och potential. Som dessutom förändras över tid och utifrån sammanhang.
Och det kräver att vi tar ansvar för att möta människor där de är, för den de verkligen är, inte bara som de etiketter de fått tilldelade.
Låt oss välja att se människors plats i detta universum, utifrån ett sådant kontinuum, inte som en partikel i ett avskilt fack.
Låt oss möta varandra med närvaro, medmänsklighet och kärlek, såväl innanför som utanför institutionernas väggar.
Slutligen, låt oss avstå från att ordna människor i påhittade kategorier som ingen passar in i.
I stället, vi behöver lyssna på varje berättelser, och se det friska i varje individ och möta alla, vem det än må vara, med öppenhet och förståelse, utifrån deras sanna identitet, nämligen utifrån en kärna av friskhet och kärlek.
Det kommer att kosta.
Absolut.
Men… det har vi råd med.
Såklart.
Med kärlek,
Dennis