Det finns mängder av människor som lever sitt vardagliga liv, med en tro om att allt de tänker och tar sig för, är under övervakning.
Inte av stat, polis eller kriminalvård i första hand, utan av ett slags allseende öga som är satt att kontrollera mänskligheten. Någon form av högre väsen – ofta kallad gud – vars yttersta uppgift är att se till att vi alla rättar in oss i ledet.
Vi är nämligen inte tillräckliga som vi är, vi människor. Vi behöver någon som vakar över oss. Innerst inne är vi alla obetänksamma, ansvarslösa och ena riktiga kräk. Garanterat lösaktiga allesammans och potentiella våldtäktsmän och mördare, om inte någon håller oss under uppsikt.
Jag själv levde i in sådan föreställning [läs: inbillning] i flera år. Inte som en religiös tro. Inte egentligen. Mer som en ständigt närvarande känsla av att vara påpassad.
Då och då som en slags inre röst, förklädd till föräldrarnas uppfostrande uppmaningar, eller som kulturella sedeläror eller samhällsnormer, framförda av en orkester av krav, som för jämnan förde oljud i skallen.
Att gå omkring med en sådan molande känsla – att ständigt vara under skyddstillsyn och dessutom riskera att bli dömd och straffad – skapar en enorm stress i kroppen. Dessutom begränsas livet till att levas utifrån ”den [inbillade] övervakarens begäran”. Vardagen blir fattig och känns tvingande.
Men… behöver det verkligen vara så?
Tänk om vi kunde spåra upp den där ”övervakaren”, och syna hen i sömmarna. Vad skulle vi då få se? Vad skulle vi då upptäcka? Hur pass verklig och substantiell skulle vår upptäckt visa sig vara?
En inbillning, säger du kanske? Absolut… men… vad är en inbillning, egentligen?
En tanke?
Okej.
Bara… en tanke, alltså… vad som än tänks.
Eller?
Mvh,
Dennis