Verkligheten, sådan den ter sig för det mänskliga medvetandet, bär sken av stabilitet, form, objektivitet. Vi ser ting, vi hör ljud, vi känner kroppar i rörelse genom rum. Men när man skalar av lager efter lager av tolkning och betraktar tillvaron utifrån kvantfysikens och kosmologins grundantaganden, uppstår ett radikalt annorlunda perspektiv: verkligheten är inte det den verkar vara. Den är inte ens något. Den är ett uttryck, en ytspänning, i det som aldrig blivit till.
Denna text syftar till att undersöka detta tillstånd: den ontologiska nollpunkten. En plats utan plats. Ett tillstånd utan tillstånd. Där något aldrig riktigt hänt, trots att allting tycks ha skett.
Från intighet till illusion
Standardmodellen inom kosmologi anger att rum, tid, energi och materia uppstod i och med Big Bang. Före denna händelse fanns inget, varken rumslig struktur, temporal ordning eller fysiska objekt. Inte vakuum. Inte mörker. Utan rent faktiskt: inget. Men om allting som existerar har sitt ursprung i detta inget, och inget nytt någonsin tillförts, måste det som nu ”är” fortfarande i grunden vara just inget. Ingenting har blivit något. Det har bara verkat bli.
Och det är illusionens kärna.
Vad innebär det att vara något?
Illusion är ett tillstånd där något verkar vara, men inte är det det synes vara. En spegling ser ut som en yta, men är det inte. En hägring verkar innehålla vatten, men gör det inte. På samma sätt verkar den värld vi uppfattar innehålla ting, substans, struktur, men dessa former är beroende av tolkning, inte av inneboende verklighet.
All form, all skillnad, uppstår som en projektion ur formlöshet. Det finns inga linjer i själva stoffet, bara i perceptionen. Om så är fallet, uppstår verkligheten inte som ett resultat av skapelse, utan som ett mönster i det icke-skapade.
Förståelsen som paradox
Vanligtvis förknippar vi förståelse med ett subjekt som tolkar ett objekt: jaget som tänker, tinget som förstås. Men om både subjekt och objekt är uttryck för samma formlösa grund, är själva förståelseakten också en del av illusionen. Det finns inget ”jag” som förstår, inget ”något” att förstå, och ingen förståelse som sker. Bara en skenbar rörelse i något som aldrig lämnat sin stillhet.
Tankar verkar uppstå. Insikter verkar inträffa. Men varje aspekt av detta är en effekt, inte ett skeende. Inget sker, inte ens tanken om att något sker.
Inget har någonsin skett
Om allting ytterst är formlös potential, och om alla former bara är sken, har ingen verklig transformation någonsin ägt rum. Det som tycks ha blivit något är fortfarande bara inget, klätt i tolkning. Verkligheten är inte ett tillstånd bland andra, utan avsaknaden av varje tillstånd, som för en stund ser ut som variation.
Allt som varit, är och kommer vara, är redan där, eller snarare, aldrig där. Rörelsen sker i tanken, inte i det faktiska. Och därför har det aldrig hänt något. Inte en gång. Inte nu.
Den slutgiltiga implikationen
Vi söker ofta efter sanning som om det vore ett föremål att upptäcka. Men om verkligheten aldrig blivit något, finns det heller ingen sanning att finna, inget ”vi” som kan finna den, inget syfte, inget mål, ingen riktning. Bara detta: ett till synes existerande skeende, som aldrig skett.
Det är där, i insikten om det absolut icke-händelsebaserade, som man når den ontologiska nollpunkten. En punkt utan punkt. En verklighet utan verklighet. Ett djup utan yta, utan botten, utan innehåll.
Där allt verkar vara, men ingenting är.
Således har ingenting förändrats.
Inte ens av denna text.
Allting är som det är. Nämligen ingenting alls.
Det gäller även för det som nu blivit sagt.
Ingenting; nada.
Och det är… ALLT.
Ju.
Med kärlek,
Dennis