Det finns en lättnad och en slags underbar befrielse i att lyckas återfinna den sanna identiteten.
Ett äkta JAG, bortom idé och koncept.
Särskilt för den som förlorat sig i en tro, att vara…
… sitt namn
… sin ålder
… sin utbildning
… sitt yrke
… sina intressen
… sina tatueringar
… sina minnen
… sin plats i syskonskaran
… sin nationalitet
… sitt språk
… sitt kön
… sin hjärna
… sin kropp
… sin berättelse
… sina känslor
… sina tankar
… eller en kombination av ovanstående.
Det enda som egentligen krävs för att vara det man egentligen är, är just att vara den man är, utan att försöka vara något särskilt.
– Att vara den man är, utan att vara något särskilt.
Djupt inom varje människa, bortom såväl kropp som tanke, finns nämligen någon som aldrig förändras. Någon som alltid varit där… som bara är.
Någon som aldrig kan betraktas.
Betraktaren själv alltså.
Inte någon som syns, hörs, smakas, luktas eller känns.
Just DEN som ser, hör, smakar och känner.
Alltid samma.
Betraktaren.
Bara det.
Jag.
Som är.
Jag… är.
Punkt.
Med kärlek,
Dennis