Man påtalar något som inte står rätt till.
En gräns som passerats.
Ett svek, ett undvikande, en lögn.
Uppenbart för alla.
Men innan samtalet hinner landa, förändras riktningen.
Inte mot faktum, fördjupning eller självransakan.
Utan bort från obehaget.
”Jo, men den andra sidan då…”
Och plötsligt handlar det inte längre om det som hände.
Utan om något annat. Någon annan.
Det är en gammal taktik.
Ett instinktivt försvar.
Oftast omedvetet.
En rökridå som skymmer det enda som faktiskt spelar roll: – Det vi just nu behöver tala om.
Att relativisera är bekvämt.
Att stå kvar är svårt.
Men värderingar som bara gäller när det passar, gäller inte alls.
Så… nästa gång någon försöker ducka, säg bara, helt stilla och gärna snällt:
– Det där tar vi sen. Nu handlar det om det här.
Med kärlek,
Dennis
