Din antydan går mig förbi.
Inte obemärkt. Mer som en fluga i ögat när man cyklar.
Irriterande såklart, men snart glömt.
Flugor flyger, och ibland råkar man komma i vägen.
Shit happens, liksom.
Inget jag uppskattar, men… en naturlig del av livet.
Ge mig därför ingen ”vink om”.
Låt mig inte vara den som ”borde förstå själv”.
Jag vill inte bli hintad om saker och ting.
Säg rakt ut i stället.
Jag förstår såklart vad du vill ha sagt, även när du är tyst.
Givetvis.
Men jag gillar din röst.
Och din djärvhet, din närvaro i nuet, och din ärlighet.
Om den vill väl.
Inte bara för dig.
För oss.
Och världen i övrigt.
Med kärlek,
Dennis