Det är lätt, att som förälder, gå vilse redan direkt efter barnets födsel, och förlora sig i tron om att barnet som vi fått till låns, är ofullständigt och därmed något som måste fixas och rättas till.
Det är dock omöjligt – och således onödigt och gör mer skada än nytta – att åtgärda något som redan är komplett.
Det vi dessvärre ofta upplever, när vi betraktar andra människor, inklusive våra egna barn, är den berättelse som rösten i vårt inre presenterar för oss – inte människorna och barnen, såsom de egentligen är, innerst inne – som en obegränsad potential av att dyka upp i den här världen, och låta livet få utvecklas av sig självt – just som det gör, utan att våra själviska ambitioner och egoistiska kontroll ska ta över.
Glöm inte att barndomen i sig, är en viktig och värdefull del av livet. Inte alls en förberedelse för något bättre, mer komplett, kallat vuxenvärlden.
Bara som en påminnelse.
Med kärlek,
Dennis