Förändringsmotstånd förändrar sig sällan.
Således aktat och älskat av mobbare, tyranner och sektledare.
Status quo känns bekant och därmed tryggt. Även för förtryckare.
Den som säger ifrån däremot, utmanar traditionen, och framkallar obalans.
Det är lättare att hålla käften, och låta praxis och hävd få fortsätta härja; att nynna med i klackens kampsånger, trots att de varligt vaggar mobben till masspsykos.
Men… allas vår förmåga att ryta till när något blivit tokigt, är en gest av kärlek vi kan låta regna på världen.
Lejonvrål signalerar ”time out”, och öppnar upp för en millisekunds tanke-paus.
Som kan räcka, för att förnuft och frihet ska få ta plats.
Det är emellertid frestande att låta traditionen leva vidare.
Den innehåller löften om befordran och bonus.
Men tradition har ingen motståndskraft. Inte i det långa loppet.
När världen förändras – och det gör den hela tiden – står kutym i dammig kostym, medan undantag, variation och förnyelse förnöjer.
Med kärlek,
Dennis
