Genomsnittet lockar med sin trygghet.
Att plöja i mittfåran känns bekant. Dock med en ökad risk att göra oss osynliga.
Genom att skapa kopior av sådant som redan prövats, riskerar vi att bli spegelbilder av det förflutna; ett eko snarare än en originell röst.
Med en stävan av att efterlikna alla andra, hur ska vi då kunna sticka ut?
Chansen att bli utvald, närmar sig noll.
Och häri vilar ironin: i jakten på behaga alla, behagar vi ingen.
Var har gnistan som en gång brann inom oss tagit vägen? När vi plöjer i mittfåran, förlorar vi oss själva på vägen.
Varje desperat försök att ”smälta in” gör att vi står stilla, att vi missar chansen att lära oss något nytt.
Hur skulle det vara om vi i stället, valde ”den otrampade stigen”, den som leder oss bort från genomsnittet?
Att omfamna modet att vara annorlunda; att vara oss själva.
Hejarklacken må krympa, men engagemanget finner ingen gräns.
Testa själv.
Med kärlek,
Dennis
