De känslor som vi känner i kroppen, är inte ett resultat av vad som händer runtomkring.
I stället en projektion av vad som sker i sinnet; tankar som tänks, och således känns.
Det är såklart både begripligt och sunt att reagera på livskriser och annat som rubbar vår vardag, men oerhört hoppfullt att kunna inse, att även när tragik och olycka drabbar oss, erbjuder det klara sinnet en möjlighet till psykologisk återhämtning. Även i stunder av elände alltså.
Omöjligt att ta till sig såklart, när dolken väl hugger upp ett sår i hjärtat, men särskilt viktigt att lära sig och inse, som en förberedelse för de sorger som ingen av oss kan värja oss mot.
Med kärlek,
Dennis
