Ingen människa har tillgång till den fullständiga beskrivningen av verkligheten.
Var och en av oss får nöja sig med de skärvor vi lyckats samla ihop.
När vi lägger dessa bredvid varandra, kommer vi att upptäcka att det saknas mängder med bitar för att pusslet ska bli färdigt. Och skulle vi råka komma över dessa, räcker de ändå inte till för att presentera en absolut sanning. Såväl våra sinnen, vårt intellekt och vårt språk utgör nämligen begränsningar i sig.
Nej, vi får hålla till godo med de smulor av berättelser som universum behagar redogöra för.
Med en insikt kring detta faktum – att vår egen världsbild alltid är begränsad – föds en ödmjukhet kring det vi tycker oss veta, och det vi verkligen inte har koll på; en slags medveten omedvetenhet.
En medveten omedvetenhet, värdefull nog att vara vår främsta guide genom livet.
Som låter oss färdas med de fragment av sanning vi lyckats samla ihop, i syfte att bidra med kärlek och visdom, så gott vi kan, för så många som möjligt, trots att det saknas både det ena och det andra.
Vad värre vore, att leva i ett tillstånd av omedveten omedvetenhet, fångad i en illusion av allvetande, där världens komplexitet och mysterium reduceras till en falsk känsla av total förståelse. Att vandra genom livet utan att inse det enorma hav av det okända som fortfarande väntar på att upptäckas. Ett sådant självbedrägeri är kanske det mest förlamande tillståndet av alla; det stänger dörren till vidare inlärning och tillväxt.
Dock… om vi släpper allt vi tror oss veta för en stund – nämligen just all tro, allt tyckande, alla övertygelser, uppfattningar, antaganden och föreställningar; tankar således – ja, om vi släpper allt vi tänker för ett ögonblick, ja, då kan vi få en skymt av det sannaste av sanna; det ursprungliga och universella… det tankefria.
När verkligheten får vara det den är – neutral i sin jungfrulighet – då, är den just detta… vad den är…. oberoende av vad du eller jag tänker om den.
Ju.
Med kärlek,
Dennis
