När man inte förstår hur saker och ting fungerar, är det lätt att få för sig, att den mest komplexa förklaringen, också är den mest troliga. Det är emellertid dumt, enligt mitt förmenande, att föredra en krånglig teori, när en mer lättbegriplig finns tillgänglig.
I alla fall som ett första steg. Det skadar inte att sig en titt.
Som när det gäller att förklara ”hur en upplevelse tar form för oss människor”.
Man kan exempelvis hävda att ”det här med känslor är komplext”, och därför anta att en mängd olika faktorer spelar roll för den känsla man känner i stunden. Exempelvis faktorer såsom könstillhörighet, nationalitet, kulturell bakgrund, uppväxtförhållanden, utbildningsnivå, yrkesroll, neuroner, DNA eller någon yttre omständighet. I en oändlig rad av kombinationer dessutom.
Det skulle innebära att en kvinnlig läkare med danskt påbrå känner på ett visst sätt inför exempelvis klimatkrisen, till skillnad från en manlig snickare från Sudan som känner något helt annat. Just tack vare faktorer såsom könstillhörighet, yrkesroll och nationalitet.
Men vad händer med känslan när man lägger till ytterligare en faktor? Och en till? Eller om man drar ifrån? Hur blir upplevelsen då?
– Komplext… eller hur?
Eller, så kan man överväga möjligheten, att den enda aspekt som egentligen spelar roll för att förklara en mänsklig upplevelse, är den tanke som tar form i medvetandet i stunden.
– En behaglig tanke ger en behaglig känsla.
– En obehaglig tanke ger en obehaglig känsla.
Osv.
Såvida inte tanken förstås som ”bara som en tanke – ingenting annat än en tanke”. Då skingras den av sig självt, utan att kännas på det ena eller andra sättet.
Den är ju… trots allt… bara en tanke.
Ungefär så.
Enkelt.
Och ett faktum… dessutom.
Med kärlek,
Dennis