Över hundra miljarder människor har levt på jorden.
Kanske är det bara ett hundratal av dessa som i efterhand har blivit ihågkomna som verkligt stora talare, sådana som kunde få ett helt rum att skifta riktning med några få meningar.
Och samtidigt har det funnits tusentals skarpa tänkare som aldrig blivit hörda.
Ibland räcker det med en enda röst i rätt ögonblick för att sätta avtryck för lång tid framåt.
Ändå är det lätt att göra talandet till något mystiskt.
Att säga att det sitter i personligheten.
Att man antingen har det eller inte.
Det påminner om föreställningen att vissa kulturer skulle ha en särskild, medfödd gåva för berättande.
Eller för musicerande.
Men det inte så det fungerar.
Skillnaden ligger i vanan och i förväntan.
I att växa upp med människor som tar ordet utan att be om ursäkt, som tränar på att få andra att lyssna, som ser talet som ett hantverk, inte som ett lotteri.
Den som växer upp i en sådan miljö, får också en annan uppfattning om vad som faktiskt går att bli bra på
Det är inte för sent att bli en talar i toppklass.
Men det kostar.
Inte i gener eller temperament, utan i träning, i felsteg och i viljan att fortsätta tills orden bär.
Med kärlek,
Dennis
