Det vi alla behöver göra, som vuxna, är att ta ansvar för vår försörjning.
Mat ska på bordet och hyran ska betalas.
Det betyder att vi alla har ett jobb att göra.
Att arbeta med det man vill och önskar är något annat däremot.
Det är ingen mänsklig rättighet. Inte alls. Det är faktiskt få förunnat.
Våra åtta timmar om dagen (minst), är något de allra flesta av oss behöver lägga ner, för att slippa frysa och gå hungriga.
Dock… och detta är ett stooort DOCK… har vi ytterligare åtta, nio timmar varje dygn som vi kan ägna åt sådant vi älskar att göra. Exempelvis att umgås med familjen, sporta, spela musik, måla, föreläsa, skriva, fotografera eller dansa.
Under en vecka har vi över 60 timmar som vi kan ägna åt att skapa konst, musik, teater, eller vad vi allra helst vill göra. Detta… utan krav på att det ska inbringa några pengar. Och… utan att vi måste gå på auditions, och behöva förnedra oss inför någon dörrvakt som hellre släpper in någon annan.
Vi kan faktiskt skapa vad vi vill, för vem vi vill. Ett skapande som kommer av en kärlek till att vilja skapa.
Och… märkligt nog… är det just då… som pengarna har en tendens att rulla in; när kärleken till att bidra, är större än kravet på att skapandet ska generera cash money.
Först jobb… sen skapande.
I den ordningen.
Minsann.
Aldrig tvärtom.
Inte för de allra flesta av oss i alla fall. Förutom för några få.
Som haft tur.
Räkna inte med den.
Lägg inte ansvaret för ditt liv hos Trisslotts-försäljaren.
Jobba.
Med kärlek,
Dennis
