Vi föds med förmågan att förundras.
Över en snöflinga i handen.
Ett oväntat ord.
En doft som aldrig känts förut.
Men… vi lär oss att gå förbi.
Att inte bli störda.
Att inte slösa tid på det som inte ”leder någonstans”.
Och så blir världen mindre.
Inte för att den krymper, utan för att vi ser allt mindre av den.
Förundran är dock ingen lyx.
Det är bränslet som håller nyfikenheten levande, som gör kreativitet möjlig och som får oss att känna att vi är del av något större än oss själva.
När vi tappar förmågan att förundras tappar vi riktning.
Vi blir effektiva, men tomma.
Så… kanske är den viktigaste frågan inte hur mycket vi hinner med.
Utan hur ofta vi tillåter oss att bli överraskade.
Med kärlek,
Dennis
