Ibland kan vi känna oss som gisslan i våra egna liv. Särskilt på arbetsplatsen. Vi upplever att vi är fast. Med kedjor av tvång snarare än att uppleva det som är sant, nämligen att vi är fria att göra vad vi vill.
För… som vuxen, i ett land som Sverige, är vi inte tvingade till någonting alls.
Inte egentligen.
Det finns alltid ett alternativ. Ett frivilligt sådant.
Betrakta en artist eller en konstnär. Ingen tvingar dem att stiga upp i gryningen, att greppa gitarren eller penseln, att skapa någonting ur ingenting.
Artisten och konstnären gör det frivilligt. De drivs av en inre önskan av att vilja skapa, att uttrycka och att ge form åt formlösheten.
Samma sak gäller för arbetsplatsen.
Minsann.
När vi låter begränsande tankar om oss själva få flöda förbi [tankar är nämligen bara tankar] och i stället ser oss själva som frivilliga snarare än som gisslan, förändras förutsättningarna.
Vi blir mer engagerade, mer motiverade och mer villiga att bidra. Vi börjar se möjligheter snarare än hinder. Klyschigt, men sant.
Du är inte gisslan i din egen livsberättelse. Du är författaren. Och pennan är dessutom alltid inom räckhåll.
Ju.
Med kärlek,
Dennis