Varje samtal som jag hör – var det än må äga rum och oberoende om parterna är överens eller ej – så handlar samtalet om vad de inblandade tycker i sammanhanget.
Det som diskuteras är således vad som tänks i den stund som konversationen pågår.
Tankar som stöts och blöts. Oberoende om det handlar om frågor kring politik, föräldraskap eller vilken pizza som smakar bäst. Tankar som dryftas, helt enkelt.
Och egentligen är det inget konstigt med det. Inget märkligt alls med att tankar bekräftas och bejakas eller bestrids och förnekas.
Såvida man inte stannar upp och reflekterar en stund över vad tankar är, vill säga.
Då blir det både komiskt och sorgligt, samtidigt.
För… vad är en tanke, egentligen?
I sitt ursprung, menar jag, som en princip? Inte till sitt innehåll – det kan variera givetvis – men som ”råmaterial”, innan innehållet tar form?
Ja, vad är en tanke, egentligen?
Jo, en tanke är just ingenting annat än en tanke som tänks – ingenting alls således – men som verkar vara något annat än just än tanke, för den som tänker – en dagdröm med andra ord.
En dagdröm om framtiden, om nuet eller om det förflutna… men just bara en dröm.
Och detta är humor på högsta nivå, och likaså ledsamt och beklagligt.
För vad är en dröm?
Jo, just bara en illusion, som dock inte ter sig som en illusion för den som lever mitt i den.
Men… om tanken hade avslöjats för vad den är – endast en illusion i stunden [något som verkar vara, men som inte är] – hade man varken behövt vara överens eller oense, för att kunna känna kärlek och samhörighet. Man hade alltså kunnat samtala om vad som helst, utan att behöva ta det som sägs [läs: tycks och tänks] på så stort allvar, och därmed hade tankarna kunnat sjunka undan.
Det som då hade haft möjlighet att träda fram – i större utsträckning – är just sådant som alltid vilar bortom det som tänks – nämligen kärlek och samhörighet. Något som vi alla söker, i det stora och det lilla.
– Frid i sinnet och fred på jorden.
Ju.
Med kärlek,
Dennis