Alla drar vi gränsen någonstans.
Hit men inte länge.
Här, men inte där.
Si, men inte så.
Det räcker. Lite till. Perfekt. Stopp.
Och där vi väljer att dra gränsen, är minsann just precis där den ska dras.
Annars hade vi inte dragit den där, eller hur?
Men… det intressanta är, att någon annan mycket väl kan placera gränsen någon annanstans; lite längre bort, och lite högre upp. På fel plats, alltså.
Ett spännande samtal tar form, när diskussion uppstår om just ”rätt” eller ”fel” placering. Ett samtal som i sig självt är åtskiljande.
Förening och samhörighet däremot, sker när man kommer överens om gränsens placering. Men dessvärre bara till den stund någon flyttar den ur sitt ”rätta” läge. Då sker separationen åter igen.
Ett annat sätt att skapa samförstånd emellertid, än just att enas om gränsens position, är att inse hur pass unik och godtycklig den egna gränsdragningen egentligen är, och att den faktiskt bara är en enda möjlig variant, av ett oändligt antal positioner.
Det ger en ödmjukhet kring det egna tänkandet… som i sig… är förenande.
Bara en tanke… ju.
Med kärlek,
Dennis