Den här berättelsen handlar egentligen om någonting helt annat.
Det finns en hel armé av människor som ogillar regnbågen.
Varje gång som regnbågen dyker upp på himlavalvet känner de sig obekväma.
Regnbågen skapar oro, irritation och ångest. Till och med ilska emellanåt.
Den är ful och innehåller fel färger. Formen är obehagligt äcklig.
Miljontals människor runtom i världen är dessutom oerhört rädda för regnbågen. Den måste hanteras.
Regnbågsarmén har tagit fram fyra olika strategier:
1. Den första handlar om att förhindra att regnbågen skapas. Det gäller att vara på sin vakt.
2. Den andra handlar om att förändra regnbågens färg och form. Det krävs specialdesignade metoder och tekniker för att lyckas.
3. Den tredje handlar om att tillintetgöra regnbågen. Den här strategin är den mest efterfrågade.
4. Den fjärde strategin handlar om att uthärda dess uppenbarelse. Det här är den mest plågsamma men också den mest beundransvärda strategin.
Regnbågsarmén är organiserad och har en egen regnbågshögskola. Regnbågshögskolans ledare har skrivit mängder av böcker om hur man tränar sig i att hantera problemet. Till regnbågshögskolan har tusentals regnbågshatare anslutit sig. De mest högljudda regnbågshatarna är också de mest älskade och respekterade.
En dag dyker en aningslös, naiv och blåögd kille upp.
Han tar sin cykel och beger sig till horisonten där en gigantiskt stor och färgstark regnbåge just har tagit form.
När han kommer fram till horisonten, upptäcker han att det inte finns någon regnbåge där. Ingen alls. Han kan fortfarande se den, men den existerar egentligen inte. Inte mer än som ett fenomen. Bara så. Som ett fenomen alltså.
Den blåögde killen ger sig ut i världen för att berätta om sin upptäckt. Han kan knappt hejda sig i sin iver att rapporter om sitt avslöjande. Han har dessutom en ny strategi att erbjuda. En strategi som fullständigt skiljer sig från alla de övriga. Nämligen att bara förstå vad en regnbåge egentligen är.
Ingenting farligt alls. Ingenting skadligt eller obehagligt. Endast någonting som faktiskt inte finns, men som ändå alltid verkar finnas. En illusion alltså. Ingenting annat.
Omöjlig att göra någonting åt, men också onödig att hantera.
Varje ansats till åtgärd, undergräver dessutom sanningen. Varje initiativ till ingripande antyder att regnbågen skulle vara någonting annat än bara en synvilla. En verklig synvilla möjligtvis. Dock alltid en synvilla.
Men ingen vill lyssna till den blåögda killen.
Jag menar, vad vet väl han? Han har ju varken regnbågsutbildning eller verklig regnbågserfarenhet.
Han må ha läst en hel del regnbågslitteratur, men han verkar ju inte ha förstått poängen. Det begriper ju vem som helst.
Eller hur?
Eller inte.
//Dennis Westerberg