– Hur vill du ta plats i den här världen?
Kanske som någon som rättar in sig i ledet och följer instruktioner, eller som någon som utmanar status quo och bidrar till förändring?
Det är lätt att gömma sig bakom ”hur skulle det se ut om alla gick sin egen väg, vi är faktiskt ett kollektiv”, när man försvarar institutioner och reglementen som spelat ut sin roll, och det enda de numera gör, är att begränsa och försvaga människor.
Jag menar inte att vi ska köra mot rött ljus, vägra att ta på säkerhetsbältet i baksätet eller snorta kokain. Nej, inte alls. Reglerna kring bilkörning och begränsningen av tillgången till narkotika, har gång på gång visat sig betjäna mänskligheten.
Men när det gäller hur man tar plats på denna jord, är alternativen oändliga. Såvida man just inte begränsas av tankar som säger ”stick inte ut, stick inte opp… vet hut, annars får du en propp”.
Mitt eget bidrag är att lägga en självklar fråga på bordet, ”Hur kan vi må så dåligt, när vi har det så bra, och dessutom har tillgång till fler psykologer, fler psykiatriker, fler kuratorer, fler socionomer, fler mediciner, fler självhjälpsböcker, fler mentala verktyg och tekniker, än någonsin förut?”.
Mitt bidrag sätter traditionens huvudsakliga fråga ”Hur ska vi hantera obehagliga upplevelser?” inom parentes för en stund, och i stället föreslår att vi alla funderar över följande:
– Vad är en upplevelse egentligen, och hur skapas den psykologiskt i sinnet?
Och när svaret sedan presenteras – att upplevelsen skapas via tre principer (naturlagar) – är verklig förändring omöjlig att hindra.
Som nu… när principerna sprids över världen. Först bara hos dem som har modet att lämna ledet, men snart även för alla som fortfarande plöjer i mittfåran.
På samma sätt som all förändring sker alltså.
Först med en ny fråga som somliga ställer, och sedan med ett nytt svar som alla behöver förhålla sig till.
Oönskat av en del, men oundvikligt tack och lov.
Och hoppfullt.
Med kärlek,
Dennis